På vägen upp till Tanum SPÖ-regnade det.

Men jag var inte orolig. Det har hänt förut, men när vi väl kommer dit är vädergudarna alltid med oss.

Och ser man på, det stämde.

När vi skulle gå runt Aspeberget - det heliga berget - bröt solen igenom och det blev jättevarmt. För Josefin och Marie var det första gången de var i Tanum, men de hade läst min bok och tyckte det var jättekul att se alla platser.

Sedan klättrade vi upp på toppen och satte oss och mediterade vid Minyas och Skjölds gravar. Vilken utsikt! Och vilka vibbar!

Kaffedags! Vi packade upp våra medhavda picknickväskor och högg in på godsakerna.

Josefin blev så besviken på att allt det goda "kletet" på bullen fastnade i papperet och försvann....:)

Sedan gick vi in på muséet.

Nej, Marie har inte somnat. Hon ligger i det underbara rummet där man kan se bildspel i taket på alla hällristningar samtidigt som man lyssnar till vattnets skvalpande.

Och så hittade vi en trevlig karl...

Kul foto, det ser ut som om hästen trippar fram på hans..."you know what"..:)

Trevliga böcker dom har! :)

Min bok nästan bredvid arkeolog-Lasses bok (den gröna).

Därefter "gjorde" vi bronsåldersbyn och sedan var det bästa kvar: offersjön.

Den här sjön är totalt magisk. Vi kom dit - och ALLT stillnade. Vinden dog ut efter att ha blåst rejält, löven rörde sig inte, allt blev totalt tyst. Vilken märklig stämning. Och det är inte första gången jag upplever det.

Josefin och Marie var alldeles hänförda av energierna och vibbarna!

Gudabilder i vassen....

Jag behövde det här besöket i Minya-land.

Jag behövde känna krafterna igen.

För nu VET jag att filmen skall bli av. Det finns inget alternativ :)

När vi körde ut från det heliga området och styrde kosan hemåt började det att SPÖ-regna igen. Det regnade hela vägen hem.

Ja, som sagt.....

PS: Jag undrar om jag faktiskt har magiska krafter? Eller om Orm hörde mig. När jag gick på Aspeberget nämnde jag att det var väldigt skönt att slippa alla turister. Vi var alldeles ensamma. "Hör ni det, tyskar, kom inte hit till MITT berg!" skämtade jag.

När vi kom ner från berget möttes vi av två tyskar. Deras stora husbil hade plötsligt kört fast på parkeringen (fråga mig inte hur, det såg helt omöjligt ut att köra fast DÄR!) och nu behövde dom hjälp. Dom kom inte ur fläcken!

Hrm...ska nog aldrig tänka så där mer. F´låt, f´låt, f´låt, tyskar!!

Annika - tack, alla bronsålderskompisar, för en underbar dag!

Mina kompisar och jag ska åka till Tanum.

Skall snart börja packa bilen full med termosar, sittunderlag och lite annat smått och gott. Sedan får vi hoppas att de mörka molnen håller sig undan. Verkar lite osäkert.

Tillbaka i kväll med några vackra foton....hoppas jag.

Annika - på väg norrut