Det där med att ha större föreläsningar på kvällen är bra - jag är kvällsmänniska! Frukostföreläsningar (som jag har ibland) är en utmaning! Att vara inspirerande och prata för 200 personer klockan sju på morgon är...hrm....inte riktigt min drömsituation. (Men det GÅR!)  På kvällen däremot, dååå är jag i mitt esse.

MEN däremot kan jag inte somna efteråt. Det är som förgjort. Adrenalinet sprutar. Framåt tre i natt kom John Blund ÄNTLIGEN på besök - och just därför är jag en aning seg idag.

Ska hämta bilen som står en bit härifrån och packa upp det jag hade med mig.

En powerwalk, kanske? Om det inte börjar regna.

Och ikväll ska min kompis och jag gå på Alice i Underlandet.

Så där ser min dag ut.... :)

Annika - "SKYPE-jobbar", dricker kaffe och bloggar samtidigt

Weeeh, vad skönt det var att stå på scen igen. Jag har saknat det!

Jag är en hopplös exhibitionist. Varför väljer man annars ett sånt här jobb?

En scen + strålkastare + underbar publik (dom är alltid underbara!) och sen är det bara att köra...

Kvällen var helt fantastisk med MASSOR av folk som kom strömmande till Kinna konserthus. Och vilken publik!  Massor av bra frågor och ett brinnande intresse och en önskan om att komma samman för att stoppa exploateringen samt hjälpa indianer.

Det här är fantastiska Jenny som ordnat det här evenemanget tillsammans med Jörgen. Tusen tack för ert imponerande jobb!

ALLA fotona av mig på scen blev oskarpa.

Vet inte vad jag ska dra för slutsats av det....

Kanske att jag rör mig alldeles för mycket.

Det här har jag "skärpt till" i Photoshop.

En annan gång för flera år sedan tog min kompis tio foton av mig på scen och jag fastnade inte på ett enda. Det var urkusligt!! Allt runtomkring mig syntes, men själv var jag bara en dimma....(??)

Varför sätter sig folk inte längst fram?
Varför trycker dom ihop sig allra längst bak i en jättestor sal?

När man har en massa strålkastare på sig ser man inte ens förbi första raden.

Och jag vill se min publik, annars får man ju inte kontakt. Till slut stog jag PÅ den bruna trälisten.

Ett tag trodde jag filmvisningen skulle haverera eftersom tekniken inte funkade, men när vi väl skulle köra filmen för publik fungerade allt perfekt! Jag har inte sett den på länge, så jag blev själv väldigt rörd.

Världens största TACK till ALLA inblandade!

Böckerna gick åt som smör och idéerna på hur vi kan gå vidare haglade.

MEGAKRAM!

Annika - sååååååå belåten med kvällen!

Herregud, så jag ser ut!
Jag ser ut precis som Lilla Huset på Prärien.

Ja, inte själva huset, alltså.

Jag ser ut som något som skulle kunna bo i det där huset.

Kjolen, frissan, blusen, bootsen....shit, vad pinsamt.

Så SYND att jag inte sparade 1800-tals geväret. Jag hade kunnat kvala in som "Annie get your gun" any time! En kopia. "Annika, ta ditt gevär!" skulle DEN musicalen heta.

Kan jag se ut sån här? Är inte det pinsamt?
Fast det handlar ju om Prärien. Och 1800-talet.

Och klä ut mig till indian gör jag ALDRIG. Never ever. Så om jag inte vill klä ut mig till "rödrock" så finns det inte så mycket mer att välja mellan.

"Stark nybyggarhemmafru med en driljon ungar som trillar i gräset!"

Det är jag, det.

Shit, har jag spillt på linnet? Gaaah, alltid är det nåt.

Måste iväg. Byeeeeeeeee.....(vinkar med näsduken medan hästen gnäggar i stallet)

Annika - i galopp, kloppetiklopp, kloppetiklopp, kloppetiklopp

Jizzez, jag satt hos frissan i tre timmar! T-r-e- timmar!

Klipning, färgning, slingor, stora spolar, torka torka torka (mitt hår torkar ALDRIG, som jag tidigare berättat), kom ur spolarna och såg ut som en förvuxen Hollywoodfru...gaaaaahhhh!!  HELP!!!!!

Borsta ut det (satt jag en timme med spolar för att sedan bara borsta ut det??), locktång, spray...."ready!"

Orkade faktiskt inte sitta där längre.

När jag väl fått min EGEN borste genom håret kanske det blir bra. Kanske.

Så mycket tid och så mycket pengar och snart faller allt ner och blir mitt alldeles vanliga hår igen. Fast INTE innan 22.00

Jag säger bara det: "DAMN you hair om du faller ner och blir "vanligt" innan föreläsningen är klar!"

Annika - och så måste jag äta också...med studsande hår...

Ska till frissan.

I flera år nu har jag sagt till min frissa att det hade varit himla kul med ett besök hos henne innan en större föreläsning. Hon skulle kunna åstadkomma en alldeles fantastisk frisyr eller uppsättning. Men vi har aldrig fått till det. Förrän nu.

Ikväll skall jag alltså till Kinna för en indiankväll med film och föreläsning.

Frågan är: ska jag ha stort svepande hår alla Dallas?

Ska jag ha massor med flätor? (indianinspirerat)

Ska jag ha det uppsatt?

Vad SKA jag göra?

Åååh, måste springa...jag är sen!

Annika - hetsbloggar och äter samtidigt

Jag VISSTE att ET

var på rymmen från nånting....!!

En bra regel:

Om du ska gå en långpromenad och regnmoln tornar upp sig: ta med ett paraply!

MYCKET bra regel.

Som inte följdes idag.

Vad tänkte jag på....??!  

Mitt inövande av presentationen i morgon förändrades halvvägs till utövande av otryckbara ord.

När jag torkat upp på Folkes kontor i en timme och skulle gå till spårvagnen bröt solen fram. "BAD TIMING!"

Annika- dränkt och McDonaldsfull av mat

Nu blev det konstigt idag.

Tiden stämmer inte.

D v s min INRE tid stämmer inte.

Ledima-SKYPAR nu på förmiddagen.

Sedan ska jag iväg till Folke för ett mini-möte, men jag ska även plocka upp en DVD som vi kan använda i morgon när filmen skall visas i Kinna. Hinner inte träna, så jag GÅR till Folke. Slår två flugor i en smäll :)

Köpa biljetter till Alice i Underlandet! Får INTE glömma!

Måste fixa till mina porteringar också, ringa Telenor och Tele2 och skicka ändringsblanketter och bla, bla, bla....suck, vad krångligt saker och ting blev.

Måste öva mig på att komma ihåg fakta inför föreläsningen om indianer i morgon.

1837 - 1838: Trail of Tears. 15.000 Cherokeeindianer förflyttas till Oklahoma, 4.000 dör på vägen.

Koncentrationsläger för indianer inspirerar Hitler (!)

1879, första internatskolan för indianer öppnas i USA, 1928, första internatskolan i Kanada. 100.000 indianbarn blir tvingade till skolorna. 50.000 dödas

Sista skolan stängs i slutet av 80-talet efter att en av lärarna förgripit sig på 142 småpojkar.

Inga roliga siffror, precis. Men jag vill folk ska veta bakgrunden istället för att bara hoppa runt i fjädrar och "tjoa".

Om jag pratar för mig själv när jag promenerar till Folke brukar det bli utmärkt bra. Visserligen tittar folk lite konstigt, men jag är van. "Who cares?"

Annika - pratar för sig själv hela dan