Min mamma hade namnsdag sista dagen i juli. Hon hette Helena.

Jag minns alla somrar när jag var barn, när vi var ute på landet och jag fick fira min mamma på den stora dagen.

Jag ritade teckningar och förberedde allt så noga.

Min mormor gav mig en liten peng så att jag kunde köpa något i handelsboden. En vas, en porslinsfigur, en vacker skål.

DET var stort! Att få handla själv!

Men det viktigaste - det var BLOMMAN.

En alldeles speciell blomma.

Min morfarsmor Helena, som min mamma var döpt efter, hade en örtaträdgård bakom vårt hus. Och hon hade även en rabatt med underbara blommor som växte längs husväggen.

Men Helena dog och ingen tog längre hand om blommorna. Dom försvann.

Alla utom en.

EN enda blomma, som alltid kom upp i slutet av juli.

Den ville inte dö. Och DEN blomman var ämnad åt min mamma.

Idag har vi gjort en altan bakom huset.

Allt gräs är borta.

Och jag får bevara min barndoms somrar i minnet, den högtidliga, speciella dagen när mormor hjälpte mig göra frukost så jag kunde servera mamma på sängen.

De där somrarna när jag plockade BLOMMAN.

Förra veckan var jag på landet.

Och plötsligt - till min stora förvåning -ser jag BLOMMAN!

Den har växt upp i gräset nedanför altanen.

Flyttat på sig några meter.

Ett enda exemplar - precis som tidigare.

Blomman vägrar att försvinna, den finns fortfarande kvar.

Som ett minne av Helena, som planterade sin vackra rabatt för mer än 100 år sedan.

Som ett minne av min mamma, som hyllades på sin namnsdag.

Som ett minne av alla dom som bott här i huset.

Minnena - och blomman - består.

Annika - som undrar om inte morfarsmor Helena fortfarande sköter om sin blomma

"De påstår att några av stjärnorna du ser där uppe egentligen inte finns. Deras ljus tar miljoner år att nå oss och egentligen tittar vi bara rätt in i det förflutna, tillbaka till en tid då stjärnorna fortfarande lyste.

Så vad vad gör en stjärna efter det att den slutat skina? frågade jag mig själv. Den kanske dör?

Oh nej, sa en röst i mitt huvud. En stjärna kan aldrig dö.

Den blir helt enkelt till ett leende...."

Michael Jackson

Ända sedan jag var liten har jag suttit på denna speciella plats.

Min far gjorde verkligen sitt stjärntecken - Stenbock - rättvisa. Det gick inte en dag utan att han var uppe i bergen. Ibland i timtals. Som riktigt liten brukade han bära mig på ryggen över de värsta klyftorna. De där timslånga vandringarna med min pappa över oändliga berg var underbara stunder för mig.

Vi satt här uppe tillsammans, varje kväll, och såg miraklet när solen gick ner i havet.

Nu är min pappa död.

Men jag går till samma plats.

Gång på gång. Varje sommar.

Jag sitter där i timtals.

Mina förfäder tyckte tydligen också att denna plats var speciell.

Här byggde dom sitt röse.

Ett minne efter dom som var före mig.

Här satt jag när jag fick till mig att skriva böckerna om Svarta Katten.

Här fick jag "veta" att jag skulle skriva en bok som hette "Kvinnan i Klippan"

Här fick jag idén till filmen "Spirits for Sale"

Och här började mitt engagemang för att hjälpa Nordamerikas indianer.

Allt viktigt som jag startat i mitt liv har haft sitt ursprung här.

Här får jag till mig allt.

All kraft jag behöver.

Och alla budskap.

Här är jag alltid ensam - bara havet och vindarna och graniten och fiskmåsarna.

Det är ödsligt. Och kargt. Och utsatt. Och helt underbart.

Om man går lite längre bort får man syn på "husen" som min mamma och hennes syskon byggde.

Stenarna bildar två hus med olika rum, som man kan gå in i.

På den tiden bestod leksaker av kottar, stenar, kvistar och allt annat som naturen kunde erbjuda.

(När forskarna upptäcker denna plats om 500 år kommer dom att fastslå att det varit en gammal offerplats med märkliga ritualer. :) )

När jag var liten var det alltid folk uppe i bergen.

De äldre släktingarna klättrade upp på toppen, satte sig en stund för att filosofera, söp in Moder Jords skönhet.

De hade en annan form av närhet till naturen, för dom var ju beroende av henne.

Idag är det ALDRIG någon här uppe! Aldrig!

Bara jag och min son.

Barnen på landet spelar TV-spel eller kör "hopp-och-studs-båtar".

Bygga låtsashus med stenar långt, långt här uppe i "ödemarken" finns inte ens i deras tankar.

Inte ens DOM - barnen - är uppe i bergen längre.

Vad hände?

FRIHET!

Jag undrar, när jag sitter här, varför ingen av alla dessa människor som kryllar nere vid badstranden kommer upp hit?

Dom bor ju här hela sommaren.

Inte en enda som tar tillvara på skönheten, stillheten, miraklen och den eviga frihetskänslan här uppe.

Det betyder väl inte så mycket för dom, inte lika mycket som grillfester och TV.

Det är nog jag som är lite "konstig".

Eller "annorlunda", skulle jag kanske säga.

Jag fortsätter att sitta på min kraftplats, laddar batterierna, pratar llite med bergen och fiskmåsarna och vindarna.

Vi har ju en symbios, en vänskap, som sträcker sig 50 år bakåt i tiden.

Och kanske ännu längre.

Långt, långt tillbaka när mina förfäder byggde sina bronsåldersgravar.

Och jag tänker på alla släktingar som nu är döda. Dom som ligger vid Askums kyrka. De satt också här uppe, lämnade spår efter sig. Dom hyllade naturen på sitt eget sätt.

Det är en tradition som gått i graven.....

Annika - tillhör tydligen ett utdöende släkte (skratt) Men min son tar å andra sidan vid.... :)

De mörka molnen ger vika för ljuset

- för ljuset är evigt

Foto: Ian Cameron

Källa

Stort tack till Carina som gjorde mig uppmärksam på Michael Jacksons stiftelse Heal the World. (Och det var fascinerande att se att dom har nästan samma loga som jag hade på min stiftelse Världen i Våra Händer!)

Jag hade ingen ANING om att "Heal the World" fanns!
Och jag hade ingen ANING om hur oändligt mycket pengar Michael har pumpat in i välgörenhet. Miljoner och miljoner av dollar! Vid sekelskiftet höll han världsrekordet i den kändis som donerat mest pengar.

Och då blir jag så inibombenförbannatARG!!

VARFÖR skrev media aldrig om det här??
Varför var det bara illvilligt skvaller, ryktesspridning och trakasserier?

Och varför tar man inte upp den här biten idag, istället för jäkla borttappade näsor och Gud vet vad.

Shit, vad jag blir tröttröttröttrött!

Har vi inte lärt oss NÅGOT av historien?

 Inspelningen av We are the World

Källa

De människor som lyser starkast och gör mest välgärningar är dom som vi mer än gärna "tar död på". Prinsessan Diana  t ex. Och alla helgon, profeter m.m i det förflutna. Har inte dom flesta blivit mördade, trakasserade, förföljda och torterade?

Men så finns mörkret alltid i närheten av ljuset. Alltid.

Jag hoppas Michaels död kan leda till något BRA, jag hoppas vi alla tänker till HUR vi behandlar varandra och HUR vi behandlar Moder Jord.

"Take a look at yourself and make that...CHANGE"

Annika - "Don´t ask what the world can do for you, ask what YOU can do for the world!"

Har gått runt bland träden idag och tänkt, filosoferat, känt och tänkt lite till.

Har också suttit på ett antal bänkar och filosoferat ännu mer.

Jag är sån där ibland.

Jag är faktiskt väldigt djup med en mängd ytliga inslag :=)

Men man kan inte ha dörren öppen varje dag.

Det är då man blir knäpp. Riktigt knäpp.

Det gäller att veta hur, när och varför.

(Om ni inte förstår vad jag menar....never mind.....not important!)

Några foton från dagens promenad:

Hur mörkt det än är så finns solen alltid bakom molnen!

Källa

Thank you, Mother Earth!

Photos: Ian Cameron