Ända sedan jag var liten har jag suttit på denna speciella plats.

Min far gjorde verkligen sitt stjärntecken - Stenbock - rättvisa. Det gick inte en dag utan att han var uppe i bergen. Ibland i timtals. Som riktigt liten brukade han bära mig på ryggen över de värsta klyftorna. De där timslånga vandringarna med min pappa över oändliga berg var underbara stunder för mig.

Vi satt här uppe tillsammans, varje kväll, och såg miraklet när solen gick ner i havet.

Nu är min pappa död.

Men jag går till samma plats.

Gång på gång. Varje sommar.

Jag sitter där i timtals.

Mina förfäder tyckte tydligen också att denna plats var speciell.

Här byggde dom sitt röse.

Ett minne efter dom som var före mig.

Här satt jag när jag fick till mig att skriva böckerna om Svarta Katten.

Här fick jag "veta" att jag skulle skriva en bok som hette "Kvinnan i Klippan"

Här fick jag idén till filmen "Spirits for Sale"

Och här började mitt engagemang för att hjälpa Nordamerikas indianer.

Allt viktigt som jag startat i mitt liv har haft sitt ursprung här.

Här får jag till mig allt.

All kraft jag behöver.

Och alla budskap.

Här är jag alltid ensam - bara havet och vindarna och graniten och fiskmåsarna.

Det är ödsligt. Och kargt. Och utsatt. Och helt underbart.

Om man går lite längre bort får man syn på "husen" som min mamma och hennes syskon byggde.

Stenarna bildar två hus med olika rum, som man kan gå in i.

På den tiden bestod leksaker av kottar, stenar, kvistar och allt annat som naturen kunde erbjuda.

(När forskarna upptäcker denna plats om 500 år kommer dom att fastslå att det varit en gammal offerplats med märkliga ritualer. :) )

När jag var liten var det alltid folk uppe i bergen.

De äldre släktingarna klättrade upp på toppen, satte sig en stund för att filosofera, söp in Moder Jords skönhet.

De hade en annan form av närhet till naturen, för dom var ju beroende av henne.

Idag är det ALDRIG någon här uppe! Aldrig!

Bara jag och min son.

Barnen på landet spelar TV-spel eller kör "hopp-och-studs-båtar".

Bygga låtsashus med stenar långt, långt här uppe i "ödemarken" finns inte ens i deras tankar.

Inte ens DOM - barnen - är uppe i bergen längre.

Vad hände?

FRIHET!

Jag undrar, när jag sitter här, varför ingen av alla dessa människor som kryllar nere vid badstranden kommer upp hit?

Dom bor ju här hela sommaren.

Inte en enda som tar tillvara på skönheten, stillheten, miraklen och den eviga frihetskänslan här uppe.

Det betyder väl inte så mycket för dom, inte lika mycket som grillfester och TV.

Det är nog jag som är lite "konstig".

Eller "annorlunda", skulle jag kanske säga.

Jag fortsätter att sitta på min kraftplats, laddar batterierna, pratar llite med bergen och fiskmåsarna och vindarna.

Vi har ju en symbios, en vänskap, som sträcker sig 50 år bakåt i tiden.

Och kanske ännu längre.

Långt, långt tillbaka när mina förfäder byggde sina bronsåldersgravar.

Och jag tänker på alla släktingar som nu är döda. Dom som ligger vid Askums kyrka. De satt också här uppe, lämnade spår efter sig. Dom hyllade naturen på sitt eget sätt.

Det är en tradition som gått i graven.....

Annika - tillhör tydligen ett utdöende släkte (skratt) Men min son tar å andra sidan vid.... :)

 

maieg

24 augusti 2009 14:46

vilken tur, för oss alla, att det ännu föds "konstiga" människor, hur skulle det annars gå? Annika.

 

Anna

24 augusti 2009 17:04

Vad vackert...! Både bilder och text. Jättefint och väldigt tänkvärt... Ja, det är konstigt och synd att människor inte söker lugnet och tankens och hjärtats frihet.

Kramar
Anna

 

Annika

24 augusti 2009 23:00

MARIE: Ja...visst är det härligt att vara konstig! Haha

ANNA: Kanske det är för jobbigt att klättra upp till toppen....hrm..... :)
Det är bra träning både för kroppen och för själen.

 

Sussi

25 augusti 2009 08:05

Vad fint att ha en sån plats.. Där man kan sitta i timtal och bara vara!! Tyvärr så har inte jag hittat min kraftplats än.

Kramisar

http://allt-om-inget.bloggagratis.se

 

Dezi

25 augusti 2009 09:50

Timtals, knappast. De två rummen hade porslin saker i miniatyr , koppar m.m inga kottar

 

Annika

25 augusti 2009 18:41

Porslinet var mitt och kom från min lekstuga. Jag och Yvonne bar upp det i bergen.

 

Ulla

25 augusti 2009 21:47

Vilka underbara bilder. Känns faktiskt nagiskt att se på dem...Förstår att Du hämtar kraft där.

http://mittegetkrypin.blogspot.com

 

Anna

26 augusti 2009 00:11

Vilken rikedom.

Kanske inte så mycket i pengar, som i upplevelse och minnen. Inte alla förunnat...

http://annabellan.blogspot.com

 

Annika

26 augusti 2009 09:25

Du har så rätt, Anna.
Det finns olika former av rikedom och även om man - tyvärr - måste ha lite pengar för att klara sitt leverne, så är den här forman av rikedom ändå BÄST.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag startade denna blogg för drygt två år sedan hade jag som mål att skildra produktionen och tryckningen av min bok "Kvinnan i Klippan." När boken kom ut skulle jag sluta blogga. Trodde jag. Ha ha. Men bloggen ville annorlunda. Dessutom ...

  Kunde inte sova i natt. Kände mig  "konstig" och svettig. Men speciellt varmt var det ju inte.   Vid halv fyra tiden var jag uppe och funderade på att kanske ta en nattlig promenad. Till slut, vid femtiden, gled jag in i dimmornas land och ...

  Lade mig i Slottsskogen med min lilla picknick och försökte få färg på de kritvita benen. Och ansiktet. Där låg jag i två timmar - tills jag kände hur det började göra ont på läppen, precis där jag brukar få munsår. Neeeeeej!! Nejnejnejnejnej! Ja...

  Flås...flås...flås...flås...   Har powerwalkat runt Slottsskogen och tittat på resterna av midsommarfesten. Vi var dock en hel hög med hurtiga motionärer som forsade fram mellan träden :)   Lagom varmt just nu. Men hettan kommer nog a...

         God morgon!Hoppas ni vaknar utan baksmälla :)   Himlen är knallblå! Men i går kväll var det svarta moln på himlen och en kraftig blåst. Och KALLT. Så jag vet inte hur det gick för utomhusfirarna.   Läste att det förr i tiden ...