Vi har haft en helt underbar dag.

Nu VET jag att den här filmen blir av, för så många konstiga "tillfälligheter" som inträffade idag - sånt händer bara inte.

Det känns så bra att få berätta om dessa 1800-talsmänniskor som ville se till själen - inte till det yttre, som ville att de fattiga skulle få ta del av de rikas ägodelar, som levde i ödmjukhet i samklang med naturen och som ville be till Jesus på sitt eget sätt. Men som slogs ner av flertalet präster som såg sina rikedomar och sin maktstatus hotad.

Folke, jag och Göran började med att kolla runt i Vallda.

Vi tittade på platsen där Johan - Den farliga mannen från Vallda - bott och levt.

Sedan for vi iväg i bilen för att leta oss tillbaka till några viktiga platser i historien.

Folke och Göran tittar på de sagolikt vackra takmålningarna i Älvsåkers kyrka. Till den här trakten flyttade Johan med familj efter att ha blivit förföljd och hotad överallt dit han kom.

Här, vid det här altaret, varnade prästerskapet församlingsborna för den farliga mannen, djävulens redskap, som flyttat in i församlingen!

Göran besöker sin mormorsfarfar.

Här ligger han....Den farliga mannen.

Lemuel Johansson - vars namn står på stenen - var Johans yngsta son som följde i sin fars fotspår. Lemuels fru skrev ner de dokument som för ett antal år sedan hamnade i Görans händer.

När förföljelsen var som värst flydde Johan upp i bergen för att bygga sig ett litet hus. Så vi tog oss dit, till stengrunden. Gick och gick och gick. Och undrade hur i helvete någon kunde bo så långt bort i ödemarken??!

Här sitter Göran på husgrunden och berättar om hur Johan och hans familj levde, när de försökte komma bort från sina antagonister. Så otroligt enkelt och spartanskt. Och så avskiljt.

Folke filmar och Göran berättar.

Tänk er - här bodde tre vuxna och fyra barn (!!)
Husgrunden är ungefär 10 x 10 m.

Så styrde vi kosan mot Floghult som ligger utanför Svenljunga. Det tog oss över en timme att komma dit.

Hela den vägen, från Vallda till Floghult, vandrade Johans mamma med sin lilla son för att lyssna på predikanten Hoof. Hur lång tid tog DET?! Och hon gick barfota....!

Äntligen hittade vi predikostenen.

Här höll Hoof sina predikningar eftersom kyrkan höll på att sprängas av folk. Det var SÅ många som ville lyssna till honom och folk vallfärdade hit i tusentals. Det ryktas om att tretusen besökare kunde komma och lyssna på honom!!

Måste känna hur det känns att stå där Hoof stod och FÖRSTÅ den karisma och den utstrålning han måste ha haft.

Platsen var speciell, kan jag säga.

MYCKET speciell!!

En bit därifrån fanns förläggningen.

Där fick folk som vallfärdade till platsen bo.

Och där råkade innehavaren komma ut på backen just när vi skulle filma.

Han hade tagit över huset för ett år sedan och räddat det från förfall, utan att ha en aning om Hoof och den intressanta historien. Det hade emellertid kommit att ändras.

Vi fick en härlig kontakt och både mannen och hustrun var så himla glada att vi skulle göra en film av Hoof. Han behövde verkligen få upprättelse, tyckte dom! Dessutom fick vi adresser till folk som kunde hjälpa oss. Och Göran fick låna en klenod - en bok från 1800-talet om Hoofs predikningar.

Glada i hågen åkte vi till Holsjunga kyrka, där Hoof predikade innan han flyttade ut i naturen.

Och DÄR råkade hela kyrkorådet inklusive kyrkoherden sitta i en lång rad på en bänk. De hade en liten sammankomst precis just då och undrade vilka vi var.  De ville självklart hjälpa oss allt de kunde och släppte genast in oss i den låsta kyrkan, där vi också filmade.

"Vilken TUR att vi var här!" sa kyrkorådets ordförande.

Ja, som sagt....massor av "tur".

Här ligger Hoof begravd.

En äldre dam dyrkade predikanten och skrev ner alla hans predikningar.

Hon fick därför förmånen att begravas bredvid honom.

Kolla den lilla stenen till vänster.

Gulligt, va?!

Nu planerar vi att så småningom ordna en STOR sammankomst i Görans kyrka där vi kan visa de första filmbilderna och bjuda in folk som kan vara intresserade av att sponsra.

Det här går vägen. "Något" var med oss därute i dag!

Absolut, definitivt.

Och det var som Göran sa: "Den här filmen skall berätta att den inre  skönhet, det vi har i själen, är mycket viktigare än utsidan och fasaden!"

Annika - som bara njuuuuter när jag känner att dörrar och fönstrar bara öppnas på ett magiskt sätt