För några timmar sedan försökte jag flytta på badrumströskeln med lilltån.

Den flyttade sig inte en TUM, kan jag meddela!

Däremot tror jag min lilltå rubbades betänkligt...på väg ut genom hälen.

Ajjjjjjj! Shit, vad ont det gjorde!

Hur kommer det sig att man kan kliva över en tröskel sisådär tiotusen gånger utan missöden och SEDAN, en vacker dag, hoppar tröskeln upp och attackerar en?!! Otäckt. Trösklar kan vara SÅ oberäkneliga!

Haltar omkring här hemma och väntar på att lilltån ska bli blå. Eller röd. Eller kanske trilla av....vad vet jag....

Och jag som PRECIS hade målat nageln så fint rosa.

Rött, blått och rosa går väl bra ihop?? :)

Annika - klantis igen....suck....

Jättstort TACK till mina bloggvänner som dök upp på föreläsningen!

Och till alla andra, givetvis.... För det kom en hel del folk. Många fler än jag hade räknat med. Jättekul :) :)

En märklig sak hände när jag precis skulle svänga in till Tanum. Plötsligt såg jag en örn cirkla över vägen. Det är ju inte så väldigt vanligt att man ser örnar och den flög så lågt, precis framför bilen. Wow, vad härligt!

Jag var på muséet i god tid och fick en kopp kaffe i caféet. Till min stora glädje var arkeolog-Lasse där och det blev en stor kram, senaste nytt och  planering inför hans guidning nästa söndag med Växjögänget.

Han var där med ett gäng handkirurger (!!) som försökte hitta hällristningsbilder som dom kunde använda i sin marknadsföring. TÄNK så många olika ändamål hällristningarna fyller, tänkte jag :)

 Jaha, här ska jag vara, tydligen.

Föreläsningen gick jättebra, men jag var faktiskt nervös innan! Det brukar jag nästan aldrig vara. Jo, om jag ska prata för 500, kanske, men inte annars. Fast det här kändes ju speciellt, på något sätt....

Ansvaret hängde tungt på mina axlar.

Jag kände ju att Minya & Skjöld var där och alla andra som har använt den här platsen för ceremonier.

Och Orm försökte jag låta bli att tänka på (ler)

Jag hade verkligen tänkt ta foton på bloggvännerna efteråt men allt blev så jättesnurrigt. En reporter från en Strömstadstidning drog iväg med mig för foton medan en liten kö snirklade sig fram till bordet där jag signerade böcker.

Det blir alltid så vimsigt efter föreläsningar, folk ska prata och fråga och köpa böcker och så där.... Ofta tycker jag det roligaste faktiskt är EFTERÅT. När man få träffa publiken och prata med dom och alla har sina egna små anekdoter och berättelser och minnen :)

Det här är en spännbuckla - d v s en brosch som användes för att hålla ihop en mantel med. Hittad i en grav.

Solhjulet. Ser ut PRECIS som indianernas medicinhjul.

Överst till vänster drar en häst iväg med solhjulet. Det föremålet är hittat i en dansk grav.

Nu är jag hemma och blev så där fruktansvärt trött igen, som jag blir ibland efter föreläsningar. Puuuh....fattar inte vad man sysslar med egentligen.

Jo, jag måste ge ett STORT tack till Vitlycke museum som skötte allt så SUPERproffsigt! Som föreläsare har man upplevt det ena och det andra och serviceandan kan skilja sig REJÄLT! Men detta var högsta betyg. Ny personal överallt - och fortfarande lika proffsigt och trevligt!!

Nu blir det bara slappa på soffan eller balkongen resten av kvällen.

Annika - nöjd och glad att allt gick bra

God morgon mina vänner!

Jag vaknade tidigt i dag och har nu packat ner böcker - och filmen, tar med mig några eftersom jag ibland får frågor om den.

Solen strålar fortfarande. En dag till.

Jag har siktet inställt på en halvtom föreläsningssal :) Turisterna brukar ju vara många sådana här helger, så kanske några av dom hittar vägen in.

Och så kommer ju några bloggvänner - jättekul!

Såg också att muséet har samarbetat med Vuxenskolan och Tanum Kultur i det här arrangemanget och det kanske ger lite utdelning.

Det ska bli jättekul att komma upp till "heliga marker" igen.

Vi hörs ikväll när jag är tillbaka igen.

Annika - på väg...alldeles snart....

Men OJ!! Nu blev jag helt tagen!

Min son ringde just. Han befann sig på Bohus-Malmön. Där har en ny ägare tagit över restauranten och skall nu genomföra en rad förändringar som kommer att göra den mycket mer populär.

Och det konstigaste av allt: han har tagit fasta på Pyttarna!

Han har grävt fram texter från slutet av 1800-talet som berättar om Pyttarna - texter jag aldrig hört talas om - och dessa texter pryder bl a menyerna. Nu ska ALLA som kommer till Malmön (och helt klart besöker restauranten) få kunskap om folket som ingen ville prata om.

Men, det är ju helt otroligt!! 

 Ett av de tolv bronsåldersrösena på Pyttarnas ö.

Detta är 30 m långt och har varit dubbelt så högt.

Vilka är alla dessa människor som ligger begravda på denna märkliga ö?

Hur kommer det sig att vi är två personer som tagit på vår uppgift att föra ut information om Pyttarna - så gott som samtidigt?

Tror ni att det är en tillfällighet.....?!

Annika - jag vet ju vad Minya har sagt, så i och för sig är jag inte förvånad.

Det finns krafter vi inte förstår....

I morgon blir det spännande!

Då ska jag alltså föreläsa på Vitlycke Museum i Tanum. Alldeles bredvid Minya-hällen. (Och ORM...help! han kommer inte att gilla det här.)

www.vitlyckemuseum.se har i alla fall gjort vad de kunnat för att marknadsföra denna stora händelse :) 

Jag är mycket hedrad att jag får berätta om Minya & Skjöld på denna heliga plats! Våra förfäders altare och en väldigt kraftfull plats, helt klart.

Det förpliktigar och det är ett stort ansvar som jag hoppas jag kan förvalta på bästa sätt. Känns onekligen spännande!

Och VAD ska jag ha på mig?

Bestämde mig till slut för klänningen jag fick av Arvol Looking Horses sambo Paula. Hon har haft på sig den på flera Lakotaceremonier och den har varit bredvid "Den vita buffelkvinnans Pipa".

Säkerligen finns det en massa "tur" och kraft i klänningen. Vill jag tro....

Den ska skydda mig och hjälpa mig :)

Fram med strykjärnet!
Klänningen är nämligen lång - ner till golvet - längre än min garderob.

Därför blir den alltid skrynklig längst ner :)

(OJ, så mycket blommor det blev på fotot...haha)

Annika - går igenom bildspelet gång på gång

Det blev Slottsskogen i några timmar.

Man måste komma dit i tid, annars får man ingen "plätt" att sitta på.

Folk är alldeles hysteriska....

Ser ut som en badstrand i Rimini :)

Mitt inne i stan... 

Och här sitter JAG.

Hur ser man det?

* De absolut kritvita benen. Fortfarande!

* Min kära termosmugg, som jag fick på reservatet i South Dakota

* Den futtiga picknicken: leverpastejsmörgås och kaffe

Har börjat på en ny bok, som jag plockade upp från Myrorna häromdagen. 15:- för en deckare :) Och nu ska jag läsa om Kommissarie Winter. För första gången, faktiskt.

När jag öppnade boken såg jag den lilla lappen som någon lämnat kvar. 

"God Jul farfar önskar Annika"

Och sedan blev jag så där fängslad igen.

Boken kom ut för över tio år sedan.

Var det då, när den var ny, som farfar fick en fin julklapp av sitt barnbarn?

"Agne" har någon textat med spretig stil på högersidan.

Är det "farfar"?

Annika måste verkligen ha tyckt om sin farfar. SÅ många hjärtan på den lilla lappen.

Och farfar måste ha älskat sitt barnbarn, för lappen fick sitta kvar.

Lever farfar Agne fortfarande?
Hamnade boken kanske hos Myrorna för att farfar dog?

Eller rensade han bara ut sitt hem?
Vem var han?

Och var finns Annika?

Historien bakom boken är mer spännande än själva boken.

Jag går och funderar på sådant där...undrar...känner in...vilka var dom? 

Kanske är det just därför jag skriver böcker själv.
Och kanske är det därför jag jobbat i snart 20 år med människor.

Det finns inget mer spännande än ett människoöde!

Annika - efterlyser Agne och Annika...hallå, var är ni?

Hade planerat att sticka iväg på min powerwalk tidigt. D v s innan hettan slog till. Ja visst...hrm....så vidare tidigt blev det nu inte.

Men nu har jag i alla fall ångat förbi

* en folkmassa som dansade, visslade, tjöt och viftade med plakat medan dom tågade upp för Linnégatan

* en hel radda med ilskna bilister som "satt fast" bakom dom

* massor med lättklädda människor som picknickar i Slottsskogen

* smockfulla caféer

* fler barn än tio förskolor tillsammans.....

* sälar, hjortar, påfåglar, hästar, getter, änder och får

FATTAR ni vad man får uppleva på en 45-minutare? Samtidigt som man motionerar. Fantastiskt!

Så nu sitter jag här på soffan och svetten rinner om mig.

Ska jag picknicka bland de andra soldyrkarna i parken?
Eller ska jag gå ut och se vart alla glada, sjungande, dansande människorna tog vägen?

Annika - som i alla fall skall börja med att vila en halvtimme

Källa

Aaah, en sån här dvärgspets hade jag när jag växte upp.

Tussan, hette hon.

"May you rest in peace, Tussan!"