Nu har jag besökt muséet på Malmön och pratat både med paret som hade hand om det samt med andra jag träffade på ön. Men jag kommer ingenvart när det gäller Pyttarna. Alla säger olika saker.

Men det som återigen slår mig är den ilska och irritation som jag bemöts med av en del människor. De snäser åt mig att "Det är bara en löjlig skröna!" Jag fattar inte varför dom blir så förbannade?! Om det är en skröna, så kan man väl bara skratta åt den, eller...? Jag förstår inte vad det är som gör att vissa människor nästan panikartat försöker få mig att släppa ämnet!! Det är så märkligt.

Vad är det för krafter i omlopp? Vad är det för rädslor som rörs upp??  Jag köper inte "skrön-versionen", för en skröna rör inte upp sådana rädslor. Inte i dag. Det är något annat. Men jag tror inte dom vet själva.....

Annika - som nog tyckte att damen på muséet kom närmast sanningen: "Pyttarna levde på 1700-talet. Ingen av oss vet vilka de var!"

Idag har jag åkt hopp-och-studs båt :) :)

Jag har nog inte varit ute på vattnet häromkring på 25 år....vi har nämligen ingen egen båt. Så jag har verkligen längtat ut till alla de där öarna jag besökte som barn. Och idag fick jag åka med släkten till Keö.

Här ligger släkten och solar - kusiner, kusinbarn och respektive: 

Hemma igen!

MEN - sedan fick jag också veta att hembygdsmuséet på Bohus Malmön är öppet NU. Ikväll. Så nu får jag inte missa chansen att försöka spåra upp Pyttarna :) 

Annika - som är på språng till bilen och färjan

Fick ett samtal från en kompis som hamnat väldigt snett, karln hon är ihop med är (excuse me!) ett SVIN.  Hon vet det, men hon kan inte ta sig loss.

Så jag tänkte på "storyn" i min bok. I Svarta Katten var det liksom rakt på sak. Tydliga instruktioner från "Livets bok". Denna gång är det subtil symbolik mellan orden. Man kan läsa den som en äventyrs/kärlekshistoria och inte mycket mer. Eller man kan sätta sig ner och fundera på vad den egentligen vill säga. Det är det jag gör nu!!! Jösses, varenda dag kommer jag på ett nytt budskap i boken som jag inte ens tänkte på. Märkligt!

Den sista starka scenen när Orm har förfört (förtrollat) Malin och MInya försöker rädda henne: "Vakna, Malin!" skriker hon. "Du älskar med djävulen!" Och Malin svarar: "Ja, men vem bryr sig?! Låt mig vara!"

Vare sig man fastnar i en destruktiv relation, i droger, alkohol - whatever - så ser alla vänner vad som pågår, att man dras neråt mot mörkret. Och själv vet man att det kommer att gå åt helvete...men man bryr sig inte. Kusligt! Det är trolldom!

Annika - som hoppas jag numera är stark nog att besegra "Orm"

Jag fick ihop några bra dialoger i boken! Den här gillar jag:

Minyas mormor lär upp henne och berättar om hur världen kommer att se ut om 3000 år ( d v s i vår tid):

Mormordern: Om 3000 år kommer folk att skicka ut gifter i luften, så att de blir sjuka när de andas. Sedan kommer de att förgifta vattnen så att de blir sjuka av att äta fisken. Som om det inte är nog kommer de att försöka förstöra Moder Jord, så att de inte längre kan bo på henne!

Minya (skrattar ihjäl sig): Mormor!! Inte ens våra svin skulle vara så korkade!!

Annika - som undrar varför vi människor är så destruktiva?

Idag har vädret varit helt perfekt, soligt med lite vind. Jag räknade till 21 båtar i vår vik - samtidigt! I går fick vi in en katamaran som kastade ankar här.

Dezi och jag åkte till Kungshamn och fika, sedan körde vi till kyrkogården vid Askums kyrka för att hälsa på min morfarsmor och morfarsfar. Det var dom som byggde huset där jag nu bor. Jag minns såväl att min mormor berättade att hennes svärmor - min morfarsmor - brukade försvinna i flera dagar ibland. Alla letade efter henne, jätteoroliga. Till sist kom hon helskinnad tillbaka och berättade att hon varit och hälsat på Pyttarna på Bohus Malmön. (Dom som enligt akademikerna bara är en skröna....)

Jag har ofta undrat varför en kvinna på den tiden, i början av 1900-talet, gick iväg ensam för att besöka ett folk som var så hatade, som var betecknade som hedningar och "vildar." I det chartauanska Bohuslän måste det ha ansetts som totalt opassande! Varför tog hon den fruktansvärda risken? Av vänskap? Eller - hade hon själv Pyttblod??! Var de rent av hennes släktingar?

Annika - som funderar på vad DET skulle innebära....

----------------

Jag har ju tidigare sagt att något har fattats i min bok. Något var fel! Till slut skrev jag ändå slutscenen i förrgår. Den blev väl....okej. Men inte mer än så. Jag var inte nöjd! Men så i går när jag körde till landet slog det mig vad som var problemet. Och i natt har jag skrivit till halv tre!! WOWWW! DÄR satt den! Hurra! :) :)

När förbannelsen ska brytas dyker ondskan upp i form av Orm, shamanen från det förflutna som dödat Minya och hennes son. Han är farlig, attraktiv, åtråvärd, magnetisk. Malin ser inte vad han representerar, hon är totalt förtrollad.  Hon vill ha honom! Orm oskadliggör alla som kan skydda Malin - och sedan är det bara hon och han. Ensamma.  Malin måste bryta sig ur trolldomen, uppbringa krafter hon inte trodde hon hade. Och det finns bara en enda person som kan hjälpa henne: Minya.

Slutscenen är stark, den står mellan de två kvinnorna och Orm . Kvinnorna har "bara" sin enorma kärlek till sina barn, till Moder Jord, till mänskligheten. Orm har makt över liv och död. Två små oansenliga kvinnor mot mannen som härskar över Dödsriket. Är deras kärlek till ljuset och sanningen tillräckligt stark för att bryta ondskans grepp?

Det var DEN symboliken jag saknade. För just så är det i livet. Ondskan är ofta magnetisk, förtrollande, attraktiv. Den lockar med makt och pengar. Den gör dig blind, förhäxar ditt sinne. Men när du väl har sålt din själ till Orm kan du aldrig mer köpa den tillbaka.....

Annika - som är så glad att det äntligen föll på plats! Puuh!! Svettigt!!

Nu är jag tillbaka på landet. Fullt med folk här och massor med båtar överallt. Det är inte precis lugnt....men så är det i juli månad.

Dezi och hans syssling Patrik har kämpat med huset - det skall målas om och flera fönster skall bytas. Så här ser det ut just nu! Men oj, vad det kommer att bli fint! De är så duktiga!

Annika - som ser fram mot sol och bad, praktiskt arbete och att pula med boken