Så här ser det ut utanför mitt fönster just nu!

Försöker skriva på boken, men det är rent hopplöst i det här oväsendet.

Shit!

I morgon åker jag ut till landet igen. Tystnaden, stillheten, havet, naturen....

Annika - som inte kan skriva om det inte är TYST

Det finns väl ingen som inte hört talas om FRA bråket just nu?

Jag konstaterar bara att Sverige inom kort kommer att bli som USA - varje individ är en potential terrorist. 

När min bok "De kallar oss indianer" kom ut för några år sedan insåg jag räckvidden! En av de medverkande i boken var Ward Churchill, en mycket kontroversiell politisk aktivist, professor och författare med tydliga åsikter och mycket kritik mot de amerikanska grundfundamenten.  Han var i många år en av ledarna av AIM, American Indian Movement, som var en vagel i ögat på USA:s regering. (Och fortfarande är ett stort hot för dom.)Jag tyckte det var vansinnigt kul att han ville röra upp lite känslor i min bok!

Fyra dagar efter att boken började säljas i USA hade jag påhälsning på min  hemsida från "Capitol Hill  - utrikesdepartementet". Jösses, de är snabba, jänkarna!

Annika - som fortfarande kommer in i USA :)

Idag har jag varit i Studion och pratat med Folke om hur vi skall tackla alla problem runt vår film. Vi har vidarebefodrat mailen från Talking Stick Filmfestival till Filmakers Library i New York som har rättigheterna till vår film i USA. Nu vet dom vad som pågår och jag hoppas det ska skrämma Jerry en aning.

Vi har fått två anbud från filmagenter (en i USA, en i London) som vill ha rättigheterna världen över för vår film. Kul att höra att de gillar den så mycket! Vi skall lusläsa kontrakten efter sommaren innan vi väljer. Isch för amerikanska kontrakt...sida upp och sida ner, hälften förstår man inte, samtidigt som man vet att man blir stämd för minsta lilla sak. Svettigt!

Sedan har jag fikat med supertrevlig, supervacker kvinna som sökt modelljobbet som "Minya". Den första i raden av alla "Minyor" jag ska träffa här i veckan. Ojojojoj, det här blir inte lätt! Suck!

Annika - som laddar upp för fyra nya "Minyor" i morgon

Nu är jag tillbaka från en "powerwalk" i vår underbara Göteborgspark Slottsskogen. Jag stannade vid hästhagarna och råkade tjuvlyssna.

En pappa står vid staketet med sin lilla son.

Sonen: Pappaaaa, vad är det där för något?

Pappa: Det är en skylt, det står vilka sorts hästar detta är

Sonen: Vafför ska man veta det?

Pappa: En del tycker det är kul att veta

Sonen: Men alla ser väl att det är en HÄST!

Pappa: Jo, men det finns olika sorter

Sonen: Varför då?

Pappa: (börjar tröttna) Det bara är så....naturen funkar så

Tystnad

Sonen: Pappa, när vet man om en häst är en häst eller en annan sort?

Pappan ger upp och vandrar vidare.

Annika - minns de där åren när man fick härdsmälta i hjärnan :)

Dax för våra små barn igen :)

"Om man inte kan få barn med sin man kan läkaren göra ett i provrör. Men de flesta barn är gjorde med vanliga rör." (Fred, 7 år)

"Rör" var ett nytt ord! (skratt)

"Graverade mammor går med babyn i magen i cirka 204 månader." (Hedda, 6 år)

Oh, help! Gravid  - nej, graverad - i 17 år! Gulp!

Och här kommer min favorit, sagt av Anna, 6 år:

"Om man vill kan man ta ultraviolett ljud och kika in på babyn med en apparat. Då brukar den tycka att det blir väldigt ljust därinne, men den tycker också om att få titta på sin mamma och få ett visst intryck av henne."

Annika - som skulle vilja behålla barnets fantasiförmåga hela livet. Ooops, det har jag ju gjort.... (fniss)

I Kungshamn häromdagen köpte jag några böcker - måste ju ha något att roa mig med mellan skrivande och "leta-rätt-på-Minya" projektet. 

"Änglar och demoner" hittade jag på REAN och tänkte börja på den idag.

Någon som har läst den?

Är den bra?

Annika - som läser ovanligt lite böcker men skriver desto fler

Kvällens ämne tydligen: begravningsplatser. :)

När jag körde hem till Göteborg tog jag en sväng till Askum gamla kyrkogård, som är vackert belägen en bit från själva kyrkan. (Den nya ligger invid kyrkan.) Enligt vissa källor skall "det mystiska folket" från Malmön, d v s Pyttarna, ligga begravda här.

Tja, inte vet jag. Namnen säger ju ingenting. Dessutom hittade jag inte en enda gravsten som det stod Malmön på. Troligtvis blev de aldrig begravda på en kyrkogård eftersom de var hedningar och "trollkunniga".  Men kyrkogården ligger så vackert och så enskilt, det är så otroligt stilla där!

Kvällens mysterium: på några av de foton jag tog över vissa gravar fanns en ljus "fläck" i mitten.  Det var ingen solreflex, för det var totalt molnigt. Det var ingen vattendroppe, för det regnade inte. Jag tog foton åt alla håll - ingen ljus fläck - bara när jag tog över  just de där gravarna. Ingen smuts på linsen, då hade det märkts på efterföljande foton.

Det finns säkert någon teknisk, logisk förklaring.

Eller så var det Pyttarna som visade mig det jag letade efter. :)

Annika - det finns mer mellan himmel och jord än man förstår

--------------

Ser ni dimman där i mitten?

Danskar som ber till Tor, Oden, Loke och andra asagudar kommer redan i år att få sin egen begravningsplats mitt inne i Odense, den första på ettusen år! Sedan 2003 har det största asatrosamfundet Forn Sidr tredubblat sitt medlemsantal. De är t o m godkända av Danska Kyrkan.

Jag tycker det är härligt!! Inte för att jag tycker att kristendomen på något sätt ska försvinna, utan för att jag tycker att folk ska ha frihet i valet av begravningsplats. Varför måste man begravas på en kristen kyrkogård om man är ateist? Eller om man tror på asagudar? Kul att se att intresset för forntiden och vårt ursprung ökar.

Enligt gamla källor (Snorre Sturlasson) bodde Oden i Danmark i flera år innan han slutligen slog sig ner i Sigtuna i Sverige.

Annika - som undrar om Svenska Kyrkan skulle vara lika vidsynta?