I går vid midnatt satt jag utomhus och filosoferade. Det var underbart stilla och värmen låg kvar i luften. Jag har fått förmånen att få uppleva detta paradis på jorden - ett av många paradis - i 55 år. De saltstänkta, karga granitklipporna i Bohuslän är mina förfäders boningsplats. Kanske så långt tillbaka som 3000 år, då hela kustlinjen här var befolkad. Minyas och Skjölds folk...

Jag har alltid älskat den här naturen, men i samband med bokens tillkomst har det blivit mer tydligt än någonsin. Ingen kan veta vad bronsåldersfolket, som lade till med sina stora båtar vid de här klipporna, tänkte och trodde på. Men nu har jag pratat med flera arkeologer och forskare och många hävdar att stenristarfolket trodde att klipporna var levande. Deras förfäders andar bodde inne i klipporna. (Så tror de traditionella indianerna än i dag)

För mig är det självklart. Allt är levande - på sitt eget sätt. Om man tror att bergen och vattnet har en själ, hur skulle man då kunna förgifta och exploatera denna själ? När vi människor började se bergen och havet och luften som död materia eller kemiska sammansättningar började vi också långsamt skriva under vår egen dödsdom.

Klipporna här är levande. Om vi vågar tro på det. I går natt trodde jag på det mer än någonsin!

Annika - som aldrig glömmer att vara tacksam för att jag får uppleva det här gång på gång.

Det har varit riktigt frisk vind här i två dagar. Men plötsligt dog den bara ut helt!

Åh, det är så vackert här i kväll! Stillheten, värmen, tystnaden. Nästa vecka, när semestrarna börjar, kommer viken att vara full av "hopp-och-studsbåtar", vattenskidåkare, skrikande barn och musik på full volym. Kustlinjerna som ni ser på bilden kommer att vara översållade med båtar.  Ljudnivån blir ibland så hög att jag åker in till Göteborg för att få lite tystnad.

Men just nu är det som bäst.....

Annika - skriver och filosoferar, skriver och filosoferar....

Av någon outgrundligt märklig anledning (blink, blink) har mitt hår börjat bli grått. Så var femte vecka färgar jag utväxten. Eftersom min frissa är på semester och jag är på landet, tänkte jag pröva med en ny frissa här ute. Jag har blonderat överhåret (som nu är himla ljust av solen) och har mörkare underhår. Inte helt ovanligt, liksom!

Åker till nya frissan idag. Tre gånger, såväl vid tidsbeställningen som innan dagens färgning, har jag informerat henne om att det är två olika färger som ska på! "Visst!" säger hon. Sagt och gjort: klet, klet, klet, läsa senaste skvallret, fika, tvätta av färgen, in i torkhuven och ut kommer - OH HELP!! Jag har en mörk rand längs med mittbenan. Hon har använt samma mörka bottenfärg överallt! Det ser fruktansvärt ut!

Herregud, hur svårt kan det va`?! Jag blir sur: "Gör om!!" Klet, klet, klet igen. "Jag vet inte om det kan bli så ljust nu när vi mörkat det !" säger frissan. Panik! In i torkhuven och ut kommer - en mindre tydlig mörk rand. "Vill du vi ska göra slingor istället?" säger frissan. "Neeeej!" skriker jag och vill bara rusa därifrån.

Nu sitter jag här med en rand i huvét. Om c:a två år kommer jag att ha en rand runt öronen! (suck)

Annika - som har ett budskap till min ordinarie frissa: "Pleaseeeee come back!! I love you!"

Nu har jag mailkonverserat ett antal gånger med Talking Stick Filmfestival. Det här är inte roligt! Som vi förstod har Jerry signerat alla papper (helt olagligt) och nu är det tänkt att filmen skall ut på en turné i USA genom hans och festivalens försorg! Det betyder att han tänker håva in alla pengar - medan Folke och jag sitter här med gigantiska hål i våra fickor efter att ha investerat hela vårt sparkapital.

Det visade sig att ledningen för festivalen är indianer. Och därmed är vi körda!! För de flesta indianer är det en sport att lura vita och trots att Jerry har suttit inne tidigare för förskingring och bedrägeri, så håller festivalledningen honom bakom ryggen. Jag försökte sträcka ut handen till dom och föreslog att jag och Folke skulle skriva på papperna och att vi därmed fortsätter med turnén men på ett korrekt sätt. Det ville dom inte utan förklarade att Jerry var så snäll och trevlig! Oookey?! Vad har det med något att göra, liksom? (En man som "lever" på att hota kvinnor - "snäll"??!)

Jag vet att jag återigen kommer att bli kallad rasist och "fucking bytche" och att berättelserna om oss giriga, falska svenskar kommer att spridas bland massor av indianer. Jag vet att jag kommer att få bära bördan av att ha mördat så där 40 miljoner indianer (!)  Jag är så piss-trött på det, så jag kan spy! (Att jag i åtta år lagt mer pengar och tid på att hjälpa indianer än jag kan räkna har ingen relevans....)

Det här känns så tungt. Men då får dom väl kalla mig rasist, då! Man behandlar inte folk på det här sättet!! Ska se om jag kan få tag i någon advokat för att få råd. Usch....puh...shit...gillar inte sådant här! :( :(

Annika - som har ett gott råd: reta inte en skorpionkvinna! Ha ha!

Jag satt inne några timmar efter lunch och skrev ett helt kapitel - jag vet att det är kokhett på många ställen, men här på västkusten blåser det så in i bomben!! Orkade inte med vinden längre.

Fick ihop en av de stora scenerna och den blev nästintill tårdrypande. Igen. Min huvudperson Malin kommer för första gången till hällristningarna i Tanum - och minns! Hon minns vad symbolerna betyder, hon minns hur ceremonierna gick till. Hur är det möjligt att hon kan minnas? 3000 år bakåt i tiden?! Hon hittar Skjölds och Minyas gravar, högst upp på klippan, och för första gången visar sig Skjöld för henne, för att ge henne mer kraft att göra det som måste ske: förbannelsen måste brytas! Malin bär på samma Gåva som både Minya och Skjöld gjorde, men kunskapen har försvunnit i våra dagar. Malin måste våga lita på det hon har i sitt blod, hon måste förstå att hon är Frejas Dotter - en helt vanlig ensamstående mamma från Göteborg. Är det möjligt? Och har hon verkligen tillräckligt med kraft? (Och är hon och Minya i själva verket samma person? Fast det skiljer 3000 år mellan dom?) Mystiken tätnar....

Den stora slutscenen ska bli magnifik - när förbannelsen bryts och allt faller på plats. Alla lösa trådar. HELP!! Har ingen aning om hur detta skall ske!! Men det visste jag ju inte med Svarta Katten heller.

Annika - som har tålamod och tilltro. Det ordnar sig!

I går när jag kom till landet låg den här stackaren på trappen till min dörr.

Nästan lite äckligt....sådär som ett tecken.

Jag lade honom varsamt i mossan på en klippa.

Sedan gick jag ner till bryggan och såg ett svart moln i vattnet. Massor av småfisk. Ser ni?! Hundratals, kanske tusentals av dom, som bara låg där och svajade fram och tillbaka. Hela viken var täckt! 

Jösses, vad är det för fisk? Var kommer dom ifrån? Vart ska dom?

Så mycket LIV!

Fisken återvänder. Det har varit tomt i vår vik så länge!

Fåglarna har också återvänt. Alla svalor som byggde bo under taket försvann p g a miljögifter. I år är första året  på sisådär 30 år som dom har byggt bo på nytt! Småfåglarna är också tillbaka efter att det varit tomt i åratal!

Naturen läker. Det finns hopp! Härligt att se!

Annika - som just skriver om kampen mellan ljus och mörker

Oj, blev riktigt orolig där. Bloggen låg nere ett bra tag, vilket kanske några av er upptäckte. Jag tänkte att SHIT, nu har jag förlorat all information och alla bilder. Jag har nämligen använt mig av två andra bloggportaler tidigare och båda gångerna havererade dom.

Så där är det ofta för mig, maskiner går sönder, kopiatorer börjar krångla, mina datorer går sönder (SPECIELLT när jag är på slutfasen på mina böcker!!). Hissar åker jag aldrig i för dom stannar när jag går in i dom. Och jag hatar att fastna i en hiss, hemskt!! Jag får nog helst sitta här ute i ödemarken för mig själv.:)

OK, skönt att vara tillbaka igen och att jag inte tappade er. Återkommer snart med ett "riktigt" inlägg.

Annika - som är bloggdrogad, fick abstinensbesvär efter tio timmar.

Kul blogg om myter. Är dom sanna eller inte?

Annika - som förstått att det som mamma lurade mig att tro inte var sant. (Fniss) "Om du blir kall blir du förkyld! Om du går ut med blött hår blir du förkyld!"