Äntligen klar för dagen. Jag hann med en långpromenad ensam uppe i skogen. Det var så skönt att komma ut och få röra på sig. Jag gick där och tänkte på min bok och jag var helt uppe i scenen där Minya kämpar för sitt liv. I sin dödskamp ropar hon på Freja och jag hörde det riktigt inom mig, när jag gör en bok blir jag nästan personerna i boken. Deras smärta är min smärta. Kanske är det därför många läsare säger att dom blir så gripna av böckerna. Känslorna går liksom in i orden och kommer ut från bladen.

I alla fall, där gick jag mitt inne i skogen och liksom var Minya som åkallade Freja - och helt plötsligt får jag höra ett rop från en kvinna där ute i skogen: "Freja! Freja!" ropade hon. Jag tänkte, detta är inte sant!!!  Är det en hörsel-hallucination, eller vad? Jag hörde ropen ytterligare några gånger. Sedan kom en kvinna fram mellan träden. Hon bar ett koppel och efter henne skuttade en tax. "Kom nu, Freja!" lockade kvinnan hunden.

Men hur konstigt kan det bli?!! (Inte för att jag är förvånad...jag tror denna bok kommer att dra iväg på samma sätt som Svarta Katten)

Annika - som har nedräkning: två dagar kvar här i Jönköping.

Vår kurslokal där vi tillbringar 12 timmar per dag...ungefär.... Visst är det fina färger?

 ....och syrenerna utanför fönstret är också lila:

Här brukar vi sitta och fika i solen. Till vänster är vår kurslokal: