Om en månad får jag förmånen att göra ett jobb för Kristianstads kommun och dit är jag på väg idag. Ska träffa en av cheferna och planera insatsen vi ska göra. Fram och tillbaka över dan, bara.

Äntligen - "out on the roads again!" Puh!

Folke meddelade mig att man kunde söka pengar för att åka till New York och representera filmen. Ibland betalar Svenska Filminstitutet resor och uppehälle. Kunde jag tänka mig att åka till New York? frågade han.

Men det är JUST dom dagarna jag ska jobba i Kristianstad.

Är det inte märkligt?! När det väl händer något händer det samtidigt och man måste säga "nej" till saker och ting!

Jaja, det är bara att köpa läget.

Det blir nog jättebra i Kristianstad också!

Vi hörs i kväll!  

Annika - snart på väg till Centralen

Nu har jag äntligen bestämt mig!
Det tar tid ibland...hihihi 

Det gäller alltså resorna till Tanum i "Kvinnan i Klippans fotspår".

Resan som går 9 - 10 maj kommer jag att ha uteslutande för Wäxthusets medlemmar.

Anledningen är att förra gången jag ordnade något med Wäxthuset blev det MASSOR med folk! Det finns ett jätteintresse och det är ju oerhört roligt. Men problemet är när det blir för många. Man tappar liksom det "mysiga" och jag tänker på guidningen uppe i bergen - jättesvårt att samla för många människor på vissa ställen.

Så jag prioriterar Wäxthuset för majresan.

Till hösten blir det fler resor, bl a på fullmånehelgen i oktober.

Fornnordisk midsommar mitt i bronsålderns andliga centrum

Jag kommer att ordna en endagsresa den 21 juni, då vi samlas i Tanum och hyllar våra förfäder på Frejas egen dag. Ni får alltså själva ta er upp till Tanum där vi träffas. (Viss samåkning går att ordna!)

Jag har just talat med arkeolog-Lasse och han kommer att bli vår ciceron. Vad han inte vet är inte värt att veta! Själv kommer jag att guida er runt Vitlyckehällen där Brudparet finns, samt ta med er upp till Skjölds och Minyas gravar. (Eller vem som nu ligger där.) (Fast JAG vet ju att Minya ligger där....skratt)

På kvällen ordnar muséet fornnordisk midsommarfirning med mat, musik och förhoppningsvis en offerceremoni. Eftersom min favoritshaman nu är borta från muséet vet jag inte hur det blir. Men om inte muséet ordnar det ska jag försöka hyra in Benjamin, så gör vi vår egen privata ceremoni. (Oj, det lät nästan roligare....och mer spännande.....!!)

Kostnaden för dagen kommer att gå på cirka 500:-. Det beror lite på, men all info kommer upp på hemsidan så småningom.  

Vill du hänga med och hylla Freja på denna speciella, kraftfulla plats - sätt ett kryss i almenackan. Häng på, vet ja´ :)

Annika - som spikat upp 10 m telefonsladd och nu t o m har en telefon på skrivbordet!! Det ni!

Det är så roligt att skrapa bilen! Yohoooo! (Fniss)

Kolla vilken kul borste/skrapa jag hittade på Claes Ohlson!! Har aldrig sett en sådan tidigare.....

Äntligen kunde jag ta den efterlängtade promenaden. Även om jag i ytterligare en vecka ska promenera "med huvudet också" (sa min naprapat som vet att jag  har för vana att bränna av i raketfart upp för kullarna.)

Så jag gick lååååååångsamt. Ett steg i taget.

Det var SÅ vackert i Slottsskogen.

Det snöade lite försiktigt och det var nästan tomt på folk.

Så jag gick där alldeles ensam mellan träden.

Snön skapar en form av tystnad och stillhet, har ni märkt det?

Ungefär som dimman  gör.....

Det ser så coolt ut att kunna sova med huvet under vingen.

Det vill jag också kunna. (Fniss)

Hej lilla vän, har du saknat mig?

Varför är ni inte utomhus när det snöar så fint??

Är det för kallt för er? För kallt för pingviner?

Ni är väl från Sydpolen, eller.....?

--------

Alltså, nu är det så här - jag pratar med pingvinerna.

Och med sälarna också.

Först ser jag mig omkring så ingen hör mig.

Sedan pratar jag med dom.

Höjden av knäpphet.

Bara för att jag inte skulle vara knäpp alldeles själv så skrev jag in "djurpratet" i den första Svarta Katten-boken där Sanna pratar med sälarna. Det känns bättre att vi nu är två knäppisar.

Kanske vi är ännu fler....som pratar i hemlighet.....(skratt)

Annika - som känner sig förnyad i själen efter promenaden 

Dagens plus:

Var hos naprapaten i går. "Yesss!" sa han.

Det såg mycket bättre ut.

Nu kan jag gå ut och promenera igen och det ska jag göra IDAG.

Men det är kallt, va?

Min naprapat Peter fyller 50 år om 9 dagar. GRATTIS Peter! Och tack, igen!!

Dagens minus:

Igår skulle min dator vara klar.

Äntligen, äntligen. Jag tog inte backup på allt och behöver komma åt några foton.

Kollar statusrapporten på Internet - plötsligt är datumet ändrat till 10 mars!!

WHAT??!
Ringer verkstan.

Jo, det första datumet var bara något dom "höftade till" när datorn registrerades. Det har inget att göra med det verkliga datumet när den är klar.! ????? Ooookey. Så dum jag är...(himlar med ögonen)

Det tar alltså SEX veckor att laga datorn som bara behövde en ny "adaptor".

Inte för att jag förstår mig på datorer, men det är väl bara någon liten pryl man byter eller va?

SUCK! 

I SO love you, my old "tröskverk"!

Vad hade jag gjort utan dig?!

Tröska på nu, ge inte upp......!
Tack för att du finns :)

Annika - som inte gillar att vara så här beroende av tekniska prylar. Det är ett konstigt samhälle....

Oooiiiih, vad jag är glad.

I går fick jag ett frustrationsanfall. Ett till. Så jag gick ut i mörkret, ut bland träden.

"Snälla, ge mig ett tecken i morgon!" sa jag. "Vad som helst. Inget händer, jag drar och drar i saker och ting men dom sitter fast. Är jag på rätt väg? Är "Kvinnan i klippan" det jag ska lägga min energi på? Kan jag få ett tecken på vilken väg jag ska gå, för nu börjar det kännas tungt."

Idag fick jag ett mail från filmbolaget som jag var i kontakt med för längesedan. Jag trodde dom hade "dumpat mig", men istället rörde det sig om för mycket jobb och sjukdom.

Men NU var dom redo!

26/2 fick jag tid för ett möte med filmproducenterna. Då får jag pitcha min idé. Åh, vad roligt!!! Jag ska verkligen förbereda mig.

TACK TACK för det tecknet! Tusen tack!
Jag är på rätt väg, alltså......

Annika - som tror på tecken!

En gyllene väg mot horisonten 

Jag håller på att ringa pensionärsföreningar i Bohuslän. Jag var ute och föreläste om indianer för flera PRO föreningar och det var URtrevligt!! Dagens pensionärer är ungdomliga, smarta och vetgiriga! Så DÄR kan jag ju föreläsa om boken, tänkte jag. (Måste hitta NÅT att göra innan klösmärkena på tapeterna blir för många!)

ETT napp har jag fått och det är i Uddevalla, dit jag ska 20 mars.

Alltså, Uddevalla är bara så bäst. Dom tar alltid emot mig med öppna armar, vad jag än gör. Och mina indianvänner också.

I Arizona finns Guds Gåva till mänskligheten (EN av dom!), en stad som heter Sedona. Åååh, så vackert det är där! Området är/VAR heligt för indianerna. Men sådant larv har ju vi vita ingen förståelse för. Så vi "tog" Sedona och gjorde stan till New Agarnas "Kiviks marknad" - fast lite värre.

Allt skräp du kan drömma om - och inte drömma om - säljs där. Själv tycker jag det är gräsligt. Jag blir nästan tårögd när jag ser förstörelsen.

Så indianerna har flytt stället och de flesta hatar Sedona. De har sett förfallet av det heliga.

Jag bodde där en gång. Gick upp sex på morgonen, innan  kommersen började.

Satt på en klippa och tittade ut över landskapet - så otroligt kraftfullt och  magiskt! Tyst & lugnt innan alla turister vällde in.

Varför måste vi kommersialisera, explotera och förstöra allt vi lägger våra händer på? tänkte jag. Varför kan vi inte bara VARA på ett ställe, njuta av skönheten och tystnaden och Gåvorna??!

På en indiansk chatsajt hittade jag följande uttalande av en Cherokeeindian: "There are people disrespecting us and our cultures everywhere! No, not everywhere. It´s like a scale. Sedona on one end and Uddevalla in Sweden on the other end."'

 Uddevallabron

"Oj, två tipis!" sa en Creeindian som jag körde över bron

Sug åt er berömmet Uddevalla-bor!

Ni är erkända utomlands för er respektfullhet och er gästfrihet!

Annika - som tänker att det måste få finnas områden (själsliga och fysiska) som inte har koppling till pengar!

Oj, vad tiden rusar iväg. Nu kan jag se vilka inlägg jag gjorde för ett år sedan. Vilket inte är helt korrekt. Jag startade bloggen 12 april men bakdaterade - så det är inte RIKTIGT ettårsjubileum ännu. :)

För ett år sedan var jag inbjuden av samerna i Umeå att visa och föreläsa om filmen. Eftersom ingen av indianerna från filmen kunde komma hit föreslogs det att jag skulle be Arvol Looking Horse säga några ord som jag kunde läsa upp som en hälsning till de församlade samerna. Jättebra idé, tyckte jag!

Sagt och gjort, jag kontaktade Looking Horsarna varpå jag fick till svar att dom inte hade tid. "Skriv ihop något själv!" sa Paula. "Om du vill kan du skicka över det, så kan vi kolla."

Jag blev helt förstummad! Kanske jag skulle blivit hedrad, men reaktion blev tvärtom. Skulle JAG hitta på något i Arvols namn?!

Lösningen blev att jag klippte och klistrade i filmintervjun med Arvol och skrev ihop ett tal. Det var alltså hans ord, men inte riktigt i samma ordning. Talet blev fantastiskt bra, publiken var väldigt nöjd och flera hörde av sig efteråt och ville ha talet i skrift.

Men jag tänker - hur många stora män och kvinnor har sagt det dom ska ha sagt?

Vilka skriver talen?

Vilka skriver orden?

Är förgrundsfigurerna bara skickliga "estradörer" och talare?

Kanske är det dom anonyma "bakgrundsfigurerna" som egentligen borde bli hyllade?

Ja, så är det nog.

Det är den vanliga, anonyma lilla människan som har de stora orden!!

Annika - som aldrig i livet skulle kunna talat i någon annans namn

Det här fotot är SÅ härligt!! :)

Tack igen, kära Umeåsamer. Jag minns mitt besök med stor glädje!

Den där drömmen måste ha innehållit något.....

Jag vaknade nämligen i morse med en himla "jävlar anamma!"

Det har varit segt de senaste veckorna och jag har tappat farten en hel del. (Vilken fart??!)

Det känns som hela samhället travar runt i kolasmet.

Kanske hela världen.

Om nån försöker dra sig upp ur slafset så sugs någon annan ner. Så därför vågar ingen göra NÅT, bättre att sitta stilla i skiten annars åker man ännu längre ner.

MEN om man står till hakan i skit ska man ABSOLUT inte hänga med huvudet (fniss)

Idag fick jag lite mer kraft...

...och energi......

...och framtidstro......

Kanske var det jag själv som var den där dockan i drömmen.....

Annika - som slickar försiktigt på kolasmeten. Mmmmmm.....