Ikväll jobbade kursdeltagarna själva och vi handledare fick lite ledigt. Jag passade på att köra iväg till Tidaholm för att hälsa på Carina. Carina var den som ledde in mig på "indianstigen" en gång för åtta år sedan. Själv driver hon Vildeken, en förening som hjälper framför allt Navajo i Arizona, men även andra stammar som är utsatta för förtryck. Så vill  ni hjälpa indianer rekommenderar jag varmt denna förening.

Annika - som blev så trött så jag vet inte vad jag ska skriva här nere. Gäsp!!!

Naturen innehar den starkast läkningskraft som finns - nästintill vårt eget psyke. (Min egen åsikt....) Det finns något så rogivande och lugnande i naturen, vilket till stor del handlar om naturens rytm. Det blir dag, det blir natt. Det blir vinter, det blir vår. Och sommar. Och höst. Vartenda år. Och det finns ingenting - absolut ingenting - vi människor kan göra för att förändra den rytmen. Vi kan bara följa med och låta naturen bestämma. Och det är just det som är så vilsamt.

För att inte tala om alla underverk vi ser i naturen varenda dag! Jag försöker verkligen ge mig tid, stanna upp och notera dom. Även om jag sett dom 100 gånger tidigare. När vi börjar ta underverken för givet riskerar vi att också tappa vår ödmjukhet och tacksamhet till livet.

Så jag tog en skogspromenad under lunchen och fick se vårens underverk på nära håll: vitsippor! En skog i vårskrud med silkeslen mossa, träd som väcks till liv och en liten vårbäck - är inte det ett underverk?! Vi har t o m tillgång till det gratis!

Annika - som alltid letar underverk, och alltid hittar dom!