Alltså...jag är inte spökrädd. Jag bor gärna ensam i mörka, ensliga hus. "No problem." Men ikväll, vid fyren - okej, jag erkänner, jag fegade ur!!

Det var nästan mörkt när jag körde dit och när jag gick sista sträckan blev jag orolig att jag inte skulle hitta tillbaka. Fyrljuset nådde inte fram till parkeringsplatsen p g a bergen. Men jag fortsatte i alla fall.  Det kändes inte bra...redan då.

När fyren kom inom synhåll och det vita ljuset spöklikt svepte över de mörka kullarna började jag få hjärtklappning. Helst hade jag velat vända om för något var jättefel - men jag tvingade mig själv upp för den sista backen, upp mot fyren och toppen.

Ett märkligt ljud hördes av och till från kullarna runtomkring. Som en dov,  vibrerande ton. Jag har inte hört det under dagarna. Jag t-v-i-n-g-a-d-e mig (verkligen, alltså, jag började bli helt hysteriskt rädd och det är inte likt mig!!) upp till fyren. Men sedan tog det stopp. Det var bara 30 m kvar till toppen - och jag kunde inte gå dit!! Jag vet inte vad som fanns där, men vad det än var var det inte gott! Jag blev t o m rädd att "något" skulle knuffa mig nerför klippan om jag gick upp.

Så jag vände om. Det hade blivit kolmörkt, det märkliga lätet ekade mellan klipporna, ljusstrålen från fyren svepte runt, runt och det kändes som att jag hade någon bakom mig. Någon som ville få bort mig. Hade jag givit efter för mina känslor, så hade jag skrikande sprungit nerför vägen. Men nu stålsatte jag mig och GICK. De fem minuterna till bilen kändes som 50 minuter och jag lugnade inte ner mig förrän jag kommit hit tillbaka till mitt rum!

Det här kanske låter sjukt, men just då, när jag stod vid fyren, kände jag en sådan fasa att jag inte ens kan påminna mig att jag känt något liknande!! Så där kände jag inte tidigare i dag. Jag får inte ihop det! Något drar mig dit på dagarna - och något annat jagar bort mig på kvällen. Vad är det för konstigheter vid fyren? Inte undra på att trakten är så full av sägner....

Annika - som inte tror att den här historien tar slut här och nu. Det finns en anledning att jag hamnat här....

-----------------------

På väg upp mot fyren. Himlen såg verkligen KONSTIG ut!

När jag väl kom dit blev det mörkt på några minuter:

Jag hann med en promenad upp till fyren under lunchen. Det är något som bara draaaaaar mig dit! Idag var det så himla starkt så jag kunde inte stå emot fast det var kort om tid.

Det känns som om "någon" är där - jizzez, det var så starkt! En karl i sådär 40-50 årsåldern. Kanske är det Kullamannen himself? Det måste undersökas! (Skratt)

Jag är ledig ikväll. Jag tänker vänta tills det är kolmörkt och åka upp dit med bilen. Sista sträckan måste man gå och det finns inga lampor däruppe men fyrljuset måste väl vara tillräckligt, antar jag? Det är nääääästan lite småkusligt, men jag vill träffa Kullamannen! På riktigt! Hihi! 

Annika - som återkommer när jag är tillbaka från "spökutflykten". OM jag kommer tillbaka...haha

-----------

Här kan man bo över. Ensam. Urrrk :)

Kolla det lilla huset där nere! :)

Det är 70 m rakt ner:

(I horisonten syns Danmark)