Det var -14 grader här i Götet när jag gick upp!

Minus fjorton!!

I en stad som alltid känns dubbelt så kall som själva temperaturen.....(det har nog något att göra med fukten.)

Iiiiiiiiiiiiisch!

Klä er varmt och undvik att fastna:

Slicka inte på lyktstolpar

Pissa inte i snön

Häll inte vatten på folks fötter när dom står stilla länge

Häll inte vatten runt bildäcken på stillstående bilar

(Hrm....vad gjorde vi mer när jag var liten...?)

Var snälla! :)

Lycka till!
Brrrrrrrrrrrr....

Annika - som inte ens varit utanför dörren än :)

Jag ska INTE börja hacka på kändisar och ickekändisar - för det finns alldeles för många andra bloggar som sysslar med sådant - men det här vara bara så roligt....

Linda Rosing - som gett Botox, Restylane och alla andra insprut ett ansikte - erkände i gårdagens tidning att hon gjort ännu ett ingrepp på munnen. (Förutom att transplantera fett från baken till läpparna...urrk). Hon hade skurit upp munnen i mungiporna. (Ja, inte HON, utan en kirurg.) "För att få den att se gladare ut", sa Rosing.

Hahaha! Ursäkta, det lät bara så roligt.

Som om munnen inte hängde ihop med resten av kroppen.

Jag har världens bästa förslag, Linda!

Var glad och låt det synas! Så fixar sig allt själv.

Smärtfritt och helt gratis :) :) 

Gud, vad jag är smart!

Annika - som hoppas det blev snyggt i alla fall....

"Propps" från filmen.

Denna låda flög med mig runt från stat till stat. Men fjädern är en fuskfjäder som vi köpte i Rapid City efter det att vi gett Arvol den riktiga fjädern.

Nää, den här måste jag nog bara spara och visa mina barnbarn när dom ser på farmors film (skratt)

Folkes vackra foton på Arvol Looking Horses som han tog under filminspelningen tänker jag också spara! Själv tog jag inte ett enda foto på Arvol, inte ens när han var här.

De traditionella indianerna tycker inte om att bli fotade och jag ville visa respekt. Arvol vet dock att under filminspelning och föreläsningturné är det något "nödvändigt ont" och ett sätt att få ut budskapet och få stopp på exloateringen. Men han gillar det inte.

(Problemet med andliga ledare, Elders och medicinmän är att dom aldrig säger "nej" eftersom det är oartigt. Så fattar ni hur svårt det är att veta vad dom VILL?)

Enda fotot på Arvol och mig och jag gjorde allt jag kunde för att slippa!! Tro mig! Men Folke var ihärdig :) Och Arvol nickade, så jag fick krypa till korset.

Jag gillar INTE att stå och bli fotad invid en "kändis" om det inte är på jobbets vägnar. Ännu värre är det att stå och "posa" vid Lakotas andliga ledare och innehavaren av Pipan. Men okej, jag får väl skylla på att det var "jobb." (Absolut inget ont mot alla er som "posar" vid kändisar, det här är bara jag själv som har lite knäppa idéer....)

Det här fotot använde jag på baksidan av "Den vita buffelkvinnans folk", men bad layoutkillen att skära bort mig ur bilden. Och tack och lov tror jag bara att den här bilden har varit ute i en enda tidning, så vitt jag har kunnat se. Urrrk......

21 sidor med förteckning över alla indianer som stred vid Little Big Horn - namn, stam, "band", dödsdatum samt övriga kommentarer. Här finns t ex "Bad Soup" också känd som "Bad Juice", Hunkpapa, Lakota Sioux och en av dom som kände igen Custer tack vare att han varit vid Fort Lincoln tidigare.

Jag fick det här som gåva av Lakotas. Unikt och spännande. Det här ska jag behålla!

Tygpåse från Blackfoot - Siksika - i Alberta, Kanada.

Haha, den hade jag glömt av.

Crowfoot är för Blackfoot vad Sitting Bull är för Hunkpapa. Jag fick t o m förmånen att få besöka hans grav. En mycket stor hövding och "warrior"!

Men kassen åker nog i sophögen.

Den här skallran är faktiskt speciell. Jag har haft den invirad och gömd i skåpet i alla år. Den är gjord av en Blackfoot medicinman som hette Charlie och var enormt "känd" och uppskattad, även bland andra stammar. Han var en mycket skicklig "healer".

Vi besökte honom på reservatet. Min följeslagare erbjöd mig att få en "healingbehandling" av Charlie, men jag tackade nej. Medicinmän dör inte så sällan tidigare än andra p g a att "de sliter ut sig" av all healing och Charlies uppenbara "krafter" skulle göra mer nytta bland hans eget folk. Det var dom som behövde honom!

Kort efter att jag återvänt till Sverige dog Charlie, inte ens 50 fyllda. Det var tragiskt.

Minnet av honom finns kvar i den här skallran. Den är faktiskt tillverkad för en liten indianpojke som så småningom skulle läras upp i ceremonier, men jag fick den istället. Först när skallran är målad anses den vara "magisk" och kraftfull. Hoppas den lilla pojken fick en annan skallra....

Får väl skicka tillbaka den till Blackfoot, antar jag.

Många indianer skulle gå i taket om dom såg att jag hade den här.

Jag returnerar lite av mina grejor i taget, snart har jag väl fått tillbaka allt jag haft och ägt :)

Och det var dagens städning! Mitt skåp är rent och snyggt! Hurraaaaaa!
Nu känner jag mig så nöjd :)

Annika - som har landat på soffan med gott samvete

Okej, nu är det slut på flummet och "lulla-omkring-utan-att-göra-något-vettigt!" Slut på helger (nästan), hej då jul och bye bye nyår!!

Idag ska jag städa mitt skåp! (WOW! haha)

Jag har några skåp/lådor där jag slänger in ALLT. Sådana där skåp/lådor som man ska städa "någon gång", men "någon gång" inträffar väldigt sällan. Hrm....

Mitt problem när jag städer är att jag hamnar i nostalgikoma.

Jag fastnar  på någon pryl och tänker "Åååååh, nääää, tittaaaaaa! Den hääääär hade jag alldeles glömt bort!" Och sedan kommer jag inte vidare.

Men NU ska jag försöka mig på hallskåpets hemligheter :)

Å, mina medaljer hade jag alldeles glömt! Haha!

Det var på DEN tiden, när jag sprang alla lopp som fanns. (suck)

Nä, dom ska jag spara.

Ni som är lika gamla mogna som jag kanske minns dom här armbanden med berlocker som man samlade på?

17/4 1966 står det på den platta berlocken. Det var då jag konfirmerades i Gamla Örgryte kyrka.

Åååååh, mina föräldrars ringar.

(Ser ni, jag VET ju att dom ligger här, men det hjälper inte. Jag fastnar ändå!!)

Sedan har jag även hittat diverse udda vantar (!!), gamla halsdukar jag aldrig använder, paraplyskydd till paraplyer som är döda och begravda för längesedan - och åtta kepsar!! (De flesta har jag fått i present, faktiskt).

Jag håller på att laga mat samtidigt (nej då , här ska vi inte göra en sak i taget!!) så det är en aning virrigt. :)

Efter maten ska jag ge mig in på "indian-nostalgi-hyllan". (Suck)

Annika - som ska äta bakad potatis, keso, kyckling och grönt. Shit, vad nyttig jag har blivit så här på nya året!

Återigen möts jag av nyheter som berättar om strider, mord och krigets fasor. Jag gräver inte ner mig i det där. Men ibland blir jag bara så tungsint över hur vi människor håller på! Vi har bara ett liv, en jord och ändå förorsakar vi varandra så mycket lidande till ingen som helst nytta.

Och varför är det alltid så mycket bråk i Det Heliga Landet? Är det just därför? Jag kan inte låta bli att jämföra med Den Heliga Pipan hos Lakotaindianerna och alla ständiga bråk som följt Pipan i sina spår. Gräsligt!

I går pratade jag med en kompis som är kyrkoherde. Han berättade att prästerskapet börjat slåss inne i födelsekyrkan i Betlehem. För att man inte kom överens!

Förra sommaren, när Arvol ordnade en Sundance-ceremoni på sina ägor - d v s på helig mark - kom folk dit för att slåss!! Dom slogs t o m inne i hans hem! (Kvinnor....inte män!)

Igår fick jag återigen syn på det här gamla sneda ljuset som ligger inne i ett skåp. Det här ljuset har jag inte förmått mig att tända - för då brinner det ju ner! :)

1987 tillbringade jag och min son julen i Israel. Rent historiskt var det jättespännande att få komma till platser i Jerusalem som t ex Golgata, Getsemane och Klagomuren samt andra platser runtom, t ex Masada och Genesarets sjö. Och så förstår Betlehem, där jag köpte det här ljuset inne i födelsekyrkan. Det var då det....lugnet före stormen....

Ljuset får bli en symbol för hur det skulle kunna vara: religioner/trosåskådningar fyllda av kärlek, medmänsklighet och en vördnad för livet, istället för krig, hat och maktmissbruk.

Det är vi människor som väljer.

Men varför väljer vi så ofta fel?

Annika - som blir väldigt filosofisk ibland

Jag promenerade ner till stan igen, träffade min kompis Eva och vi fikade på Café Vanilj (jizzez, så mycket folk i stan och på alla fik!).

Hamnade på biopalatset IGEN.

Den här gången blev det "The Duchess" med Keira Nightley.

Den handlar om Lady Dianas släkting på 1700-talet, Georgiana, Duchess of Devonshire.

Hennes man tog hennes bästa väninna som älskarinna och man kunde inte låta bli att jämföra med Prins Charles. Det var precis samma sak och Diana hade ju helt rätt när hon sa: "Vi var tre stycken i vårt äktenskap."

Tydligen går det i släkten. Fast förr i tiden kunde ju kvinnan inte skiljas.

Annika - som tycks ha kommit in i en bioperiod...

Idag kom jag äntligen iväg på en powerwalk.

Åh, vad skönt!

Problemet var bara att det var väldigt halt här och var.

På vissa ställen blev det inte så mycket "power", det blev mest ett "trippande" :)

Ibland är det svårt att veta vad man ska ta på sig när man powerwalkar/joggar på vintern. Det är så himla kallt när man kommer ut och så jäkla svettigt när man är på väg hem.

Men jag har världens bästa träningsoverall!

Säga vad man vill om Försvaret, men dom kan göra KLÄDER!

Den här overallen har jag haft  20 år (!), tvättat oräkneliga gånger och den är fortfarande som ny. Inte ens en söm har gått upp! Här snackar vi om kvalitet! Och så är den nästan lite "magisk", för den håller alltid rätt temperatur.

När jag tränade i den här på 80-talet brukade karlar komma fram till mig och säga: "Jaså, har du fått låna din mans träningskläder?!" 

Ha! Ha! Ha! POFF! (Rak höger)

Hehe, nää, jag gav dom bara mitt bästa, iskalla skorpionleende.

På väg ut (ser ut som en Michelingubbe....haha)

Annika - nedslängd  i soffan med en välförtjänt kaffe.

Okej, okej....får väl berätta hemligheten, då.....

Om felet i filmen, alltså.

När jag kör fram till Arvol Looking Horses hem parkerar jag bakom en mörk bil. I nästa scen, där jag går ut ur bilen, står min bil plötsligt parkerad bredvid samma bil. Oooops!

Här sitter jag på Arvols "terass" 

Alldeles bakom knuten, in till höger, finns "The White Buffalocalf Pipe"

Så går det när man tar om och tar om och tar om scenerna och inte har någon scripta. Eller så var det väl snarare så att JAG var scriptan. Jag var ALLT - utom regissör och filmare. (Skratt)

Alldeles speciellt var jag "lugna-ner-arga-indianer-ansvarig". Urrrrk! Det var riktigt läskigt några gånger, men det slutade ju alltid bra.....

Annika - som minns hur jag många gånger trodde att hela filmprojektet skulle rasa.....