Birgitta

9 juli 2009 03:48

Du skriver så fint.Vet inte vad jag skall säga....men jag håller med dig.Det är viktigt med tacksamhet.

Sussi

9 juli 2009 08:08

Vad hemskt när du skriver att ni ska ta ett sista adjö! I och för sig ska man vara glad att man har möjligheten men jag förstår din ångest.
Vad många i din närhet som har drabbats. Hoppas det går väl för din kompis och kollega i deras kamp.

Ha en bra dag

marieg

9 juli 2009 08:34

att ta adjö, är någonting som vi gör varje natt när vi lägger oss, av dagen.
Varje gång vi separerar från en familjemedlem (ex. bråttom iväg till jobbet) så tar vi det för självklart att vi skall ses om några timmar igen, vilket inte alls någonsin är själklart.
Att ta vara på och uppskatta de nära och kära vi har omkring oss, visa dom och säga det, medans vi har en chans, det är nog det sundaste sättet att leva.
Att få lov till att vara i sin känsla av sorg, när den väl infinner sig, är viktigt, det skall ingen få ta ifrån en.
Men att veta att någon finns där ute, som bryr sig, kan göra att man orkar litet till.

Annika

9 juli 2009 09:49

Tack, tjejer. Era ord värmer!
Ja, livet är inte bara ett rakt streck, det är en berg-och dalbana. Men det är ju det som ÄR livet. Vi måste kunna tackla både motgångar och sorger.

Och, som sagt, njuta av varje dag. :)

Mr_Bogus

9 juli 2009 10:06

Känner med dig Annika. Det är kämpigt och man känner sig så maktlös när ens nära o kära drabbas. Precis som du skriver så är ju varje dag man kan gå upp en gåva, fast tyvärr tänker man ju inte alltid på det.

Mirre

9 juli 2009 10:25

Usch, hemskt när folk man känner för blir sjuka och dör. Din stackare, det blev mycket på en gång!! Konstigt det där, allt kommer i vågor.

Som du säger, det är livets gång och vi måste få lov att vara ledsna! Det är viktigt.

Stor kram

Annika

9 juli 2009 16:31

Tack, Mr. Bogus. Ja, det är väl det där med maktlösheten. Att man bara kan stå bredvid och se det hända och inte göra NÅGOT...förutom att vara ett stöd, givetvis.

Mirre, javisst är det konstigt. En olycka kommer inte ensam, sägs det, och det stämmer nästan alltid. Men det stämmer tvärtom också. När man är "in the flow" så går ALLT vägen.

Stort och smått

12 juli 2009 11:24

Det är så hemskt när folk blir sjuka i cancer och man vet att det inte går att hejda. Sorgligt.

Skickar en kram