Foto: Ian Cameron

När jag höll mitt lilla improviserade tal hos Amnesty in London, råkade jag även ta upp frågan om att två länder fortfarande inte har bett sina ursprungsfolk om ursäkt: USA. Och Sverige. Sverige har ett flertal gånger fått varningar och påtryckningar från FN om att vi behandlar samerna inkorret, att vi inte följer de riktlinjer som finns i FN:s stadgor.

I MITT huvud tycker jag en ursäkt är viktig. Inte för att det ändrar något och inte för att det nödvändigtvis innebär att ursprungsfolken får det bättre. Men när vissa länder hårdnackat vägrar att säga "förlåt för vad vi gjort!" tycker jag att det är urdåligt.

Efter mitt lilla tal tog ordförande till orda och krasade sönder det jag hade sagt. Ett "förlåt" innebar i själva verket att man godtog rätten att förgripa sig på ursprungsfolk, sa han. Man legaliserade övergreppen.

Jag har funderat på hans uttalande - som många i publiken nickade åt - och inte riktigt fått ihop det i min skalle. 

Innebär det alltså att länderna som INTE bett om ursäkt - d v s USA och vi - därmed har föregått med ett gott exempel?

Tänk så olika man kan uppfatta ord och uttalanden.  Och så totalt fel det kan bli. Jag försöker verkligen förstå varje gång sådana här "krockar" inträffar, dels för att jag älskar allt som ställer mina egna åsikter och uppfattningar på spets, dels för att jag vill försöka förstå andra kulturers tankesätt.

Jag har ju hört många indianer säga att dom ALDRIG skulle be om ursäkt (det finns även en scen i vår film med ett sådant uttalande)  och att det ordet inte ens finns i vissa indianspråk. Och nu börjar jag förstå att det har en helt annan mening!

Annika - inte alltid så lätt att kommunicera med andra kulturer!

I min "mogna" (hrm) ålder hittar man dagligen nya rynkor och nya gråa hår.

Och nya krämpor.

Jag funderar ofta på folks inställning till att bli gammal.

En av mina väninnor (i min egen ålder) konstaterar ständigt att det "inte är mycket tid kvar" eller att eventuell trötthet beror på åldern. Håglöshet och likgiltighet beror också på att hon blivit gammal. Det är liksom bara "kört".

Själv tror jag att man är PRECIS så gammal som man känner sig!! Visst, jag är trött av och till, men herregud - hur trött var man inte som tonåring? Och när jag gör något spännande som jag brinner för är jag inte ett dugg trött. Tvärtom! Jag orkar hur mycket som helst!

Att bli äldre är obligatoriskt men att "bli gammal" är frivilligt!

Annika - som tror man ska hålla fast vid sina drömmar och kämpa för sina mål hur gammal man än blir!

Har ni också undrat över de där "lappade" otydliga personerna som ibland syns på tidningsfoton?

Oftast i samband med att ett brott har begåtts.

"Misstänkt förövare" skriver tidningen och på bilden ser man en underlig människa som har hela ansiktet fullt av porösa, suddiga fyrkanter.

Vilka ÄR dessa människor?

Är det en annan ras?

Är dom från en främmande planet?

Jag har aldrig sett dom promenera omkring utomhus och jag undrar ofta VAR dom gömmer sig?
Hur kommer det sig att tidningarna hittar dom men inte vi?

Och varför är dom så ofta inblandade i brott?

Men sedan fick jag det här fotot skickat till mig.....

....och jag tror att denna flicka är avlad av en vanlig människa och en suddig-fyrkantsras.

En dag kommer vi kanske att få reda på hemligheten om dessa mystiska människor.

Är det möjligtvis ett kloningsexperiment som gick fel?

Annika - känner mig själv lite fyrkantigt suddig ibland....

Så där, ja!

Då var intervjun gjord. Och den tog mycket längre tid än jag hade trott.

Antonie från Ordfront TV hade kommit från Stockholm för att göra en intervju med mig om exploateringen av Nordamerikas indianer.

Vi träffades vid 11-tiden, tog en fika och försökte sedan hitta ett tyst ställe att filma på inne i Världskulturmuséet.

Det var omöjligt.

Till sist fick vi låna ett konferensrum.

Antonie riggade upp kameran och jag pratade och pratade och pratade. Och pratade.

Det funkade rätt bra förutom diverse avbrott för mina hostattacker.

Sedan flyttade vi till ett nytt ställe och tog om allt igen.

Vi höll på till 15.30

Jag hade inte ätit sedan 08.30 och upptäckte plötsligt hur ruskigt trött jag var! Och hungrig! Så jag gick iväg till McDonalds och tryckte i mig en mycket onyttig lunch (middag?), toppad med en chokladdoughnut.

Intervjun är avklarad.

Det ska bli spännande att se hur det blir. OM jag nu vill se på det....hrm.... :) :)

Men Antonie var nöjd och det är ju det viktigaste.

Annika - börjar bli van att filmas nu

Ojjj, vad det regnar!
Det har regnat hela natten. Ser jätteruggigt ut där ute.

Själv har jag sovit i elva timmar (!) Det, ni!

Det finns ingenting som är bättre mot förkylningar än sömn.

Och nu när jag väl kommit upp, snutit mig ett antal gånger, hostat ännu fler gånger, drogat mig (ler) och fått i mig kaffe, så känns det faktiskt någorlunda okej.

Nu ska jag alltså trotsa regnet och ge mig ner till Korsvägen för att göra intervjun.

Annika - "on the go again"

I morgon är det filmdags igen.

Denna gång står jag framför kameran.

Hade MYCKET hellre stått bakom. När man är förkyld är man inte ALLS till sin fördel!

(Förra plåtningen hamnade jag i en rullstol och en sjukhussäng. Hmm...detta börjar bli en trend!)

Jag ska träffa en kvinna från Stockholm som kommer hit för att göra en filmad intervju med mig om indianernas situation. Vi kommer att filma i och omkring Världskulturmuséet. Det kan ju passa bra.

Så nu ska jag försöka lägga mig tidigt och vakna upp som en ny - och vackrare! - människa i morgon. (Hi hi hi)

Annika - kollar Morden i Midsummer och äter glass. Glass är SÄKERT bra för förkylningar!