Skulle just ge mig iväg ut till Landvetter.

TACK OCH LOV kollade jag på Luftfartsverkets hemsida om planet var på tid.

Upptäcker att landningstiden 22.25 är vintertid!

I själva verket landar planet 23.25

Dessutom är det försenat, så det blir nog närmare midnatt.

Väldigt märkligt av charterbolaget att ange fel landningstid.

Men jag får väl vara tacksam för att jag inte behövde sitta på flygplatsen i över en timme i onödan.

Nu för tiden kan barn resa till kraftigt reducerade priser om man stuvar in dom i bagageutrymmet

Annika - återgår till horisontalläge ytterligare 1 1/2 timme

Aaaaah...ååååh...uuuuunderbart....det är VÅR ute!

(Vågar nästan inte säga det högt, för då börjar det väl snöa igen. Mars/april är ju alltid så där - vinter och vår om vartannat.)

Jag knatade iväg till gymet, klädd i min tjocka tröja och vinterjacka.

När jag gick DIT var det mulet med en kall vind.

När jag gick HEM var det supervarmt och soligt.

Jag svettades som en gris (svettas grisar?). Solen värmde och eftersvettningarna från träningen gjorde att jag höll på att få värmeslag. Puh!

Nu ska jag göra fiskgratäng.

Sedan ska jag städa de rum jag inte hann städa i går.

Ikväll ska jag köra ut till Landvetter och plocka upp min son som kommer hem från Thailand 22.30

TÄNK att det var två veckor sedan han åkte! Jizzez, vad tiden går fort!

Annika - pausar lite i soffan innan jag ska laga mat

Jo, det har den visst.....!!

Förra veckan blev jag ju intervjuad på Östra Kyrkogården.

Annette Lind skrev en väldigt fin text.

Ingressen:

Hundar som rastas, granris som röjs och bröst som blir bruna om sommaren. Mer än 15 000 människor vilar i jorden under Östra Kyrkogården i Göteborg. Trots det sjuder den av liv och rörelse som vilken park som helst. Men vid en gravsten sitter en kvinna och pratar minnen med sin döda pappa.

Sedan skriver hon om alla de människor hon träffat på kyrkogården, de som arbetar där, de som besöker de döda och de som helt enkelt använder stället som en skön park.

Hon avslutar med mötet med mig vid gravstenen.

De sista raderna:

Annika gestikulerar ivrigt upp bland de kala lindarna. Där tror hon att de döda finns, där och överallt i naturen. Men graven är ändå hennes och faderns speciella mötesplats.

  - Ibland när jag sitter här kommer jag på saker jag inte tänkt på 40 år, då kan jag säga: "Kommer du ihåg det här pappa..."

Det är rätt läckert, säger Annika Banfield.

Det kändes bra.

Tack, Anette - jättefin artikel!

Annika - som vridit fram klockan. Har ni?