Mitt modem har lagt av.

SA ju att gårdagen var en enda stor "disaster"-dag,

Jag bytte mitt trådlösa mot mobilt bredband för några månader sedan och det har jag ångrat sen dag ett. Bara trassel.

Nu trasslar det inte ens, nu har det bara dött.

Åkej - jag återkommer nån gång.

När jag har kontakt med yttervärlden igen....

Annika - rapporterar från 7 Eleven

Idag har jag....

...hällt shampoo i ögat (det gör ont!)

---tappat kaffepaketet upp och ner på köksgolvet (när tappar man NÅGONSIN någonting åt "rätt håll"?!)

....slått sönder ett av mina favoritglas (endast ett enda kvar av dom fyra som fanns)

....spolat ner mina hårband i toastolen (FRÅGA. INTE. )

Jag visste det!
Jag skulle legat kvar i sängen idag.

Så här blir det när man måste dra sig loss ur kolasmeten hela tiden.

Nu ligger jag på soffan och ska se på Melodifestivalen och ska inte röra mig ur fläcken!!

Annika - fast middagen blev ju god.....

Jag har fikat utomhus. Premiär för 2010!

Det måste ju firas på något sätt....

Jag har en AKUT brist på luft, syre (är det samma sak?), solsken, naturupplevelser och långa promenader. Jag har inte gått en powerwalk på tre månader! Jag har inte gått en långpromenad på....hrm..på...? Minns inte.  Den här vintern har verkligen naggat på min energi.

Så där tänkte jag när jag - med fara för mitt eget liv! - lyckades ta mig runt djurhagarna på berget i Slottsskogen. Det var längesedan sist!

Hängande i ett staket halva tiden trippade jag fram på livsfarliga isfläckar!

Man kan ju inte påstå att man njuter av promenaden. Men jag var i alla fall utomhus i nästan en timme och satte mig till sist utanför BelParc och fikade.

Nu är jag hemma igen och väntar på torsken.

Nä, inte lika farligt som det låter. (skratt) Min son hade torsk i frysen. Och om han tillhandahåller maten kan jag laga till den. Det blir Tacofisk och en eftermiddag med sonen.

Annika - skönt med en promenad

Jag har tappat styrfarten....

Det känns som om jag går runt, runt, runt i cirklar.

Jag har så många olika projekt på gång och den här veckan har jag haft jättemycket att göra, men ingenting ger utdelning. ÄN.

Jag undrar om jag går åt fel håll??
(Hur kan  man göra det när man går i cirklar?)

Jag undrar om det är något HELT annat jag skall göra och inte fattar det?!

Om jag var på rätt väg, skulle inte saker börja falla på plats?

Just nu känns det faktiskt segt.   

Det skulle vara SÅ "coolt" att ha en inkomst.

T o m ett par tusenlappar per månad hade varit "coolt".

Och inte gjorde det saken bättre att jag jobbade som en liten iller hela hösten. Utan att få betalt.

Börjar tröttna på den här situationen. Det är svårt att vara på topp när man pulsar runt i kolasmet.

Jag har EN sak som jag brinner för och just nu känns det som om det är det enda som riktigt kan få mig att skjuta fart igen: att göra film på Kvinnan i Klippan.

Nu är det mars.

Och sedan är det april.

Och sedan blir det början på maj och då kan jag kontakta producent-Annika igen. Blir det inte HON, så ska det ta mig katten bli någon annan!

Annika - livet består av vågor. Ibland surfar man på vågkammen, ibland åker man med i baksuget

PS Undrar om jag mår bättre om jag äter upp några chokladmunkar? He he he

Vissa vägar tar längre tid att korsa än andra.

Men ibland får man helt enkelt ta sitt hus och gå!

Upptäckte i går att mina byxben släpade på marken. Nästan.

Med andra ord har mina byxor blivit för stora. Yeeheeeeee!!

Fyra veckors förkylning är en utmärkt bantningskur. (Dock inte att rekommendera).

Jag hade alltså ett val:

1) köpa nya MINDRE byxor snabbt och se till att aldrig växa ur dom

2) växa i de gamla byxorna (billigare) genom att äta upp alla chokladmunkar (roligare)

Men tuff som jag är begav jag mig ner till stan för att göra det jag tycker är pesttråkigt: prova byxor. Speciellt på vintern. Ta av jacka, knyta upp skor, ta av byxor, på med dom nya, upptäcka att dom inte passar, av med dom, på med dom egna, knyta skorna, ta med väskan, hämta in nya byxor....ja, ni vet. Svettigare och svettigare blir det.

Och hur kommer det sig att vissa 38:or är som 36:or och ibland som 40:or eller 36:or är som 38:or och...ja, ni vet det också. Storlekarna stämmer ju inte.

Precis när jag skulle ge upp hittade jag ett par svarta 38:or på REA t o m! Hundra kronor billigare. Woooahhhh!! Samma storlek som mina gamla, men bra mycket mindre. Märkligt.

Sedan blev jag så glad och tacksam att jag gick och vräkte i mig en pastabuffé.

Snart dags att köpa nya byxor igen.

Annika - nu blev jag trött....

Tack, till sattelitbilder!

Nu har jag kollat att taket på vår sommarstuga ligger kvar!

Det går ju inte ens att komma dit när det är så här snöigt. Men allt ser bra ut!

Huset har ju stått där i mer än 150 år.  De visste hur man skulle bygga på den tiden. Inga sabla fuskbyggare där, inte.

För övrigt konstaterar jag att det är minus 10 grader här IGEN!

Men sluuuuuta nuuuuuuuuu!!

Annika - på väg ut i solskenet.

Den här tjejen fick mig att tänka på den där Halloweenfesten för...hrm....33 år sedan. (Fatta vilket minne jag har!)

Då bodde jag i England och hade klätt ut mig till vampyr. Nästan som ovan men utan svans. I alla fall vann jag ett pris för min utstyrsel: världens största tandborste! (Till mina huggtänder!)

Jag minns fortfarande hur jag gick hemåt mitt i natten på Hastings gator i den där utstyrseln bärandes en tandborste som var större än JAG. :)

Suck, "those were the days"

Hade trevligt kompissällskap i går kväll, vi  pratade och pratade tills vi höll på att somna i min soffa.

Idag står det en hel låda med chokladmunkar i mitt kylskåp.

(Fatta att man blivit gammal. Förr stog det tomflaskor överallt, nu står det chokladmunkar....)

Vad ska jag göra med dom??!

Dom kommer att skrika "ÄT UPP OSS!!" varje gång jag öppnar dörren.

Jag som ÄLSKAR kokosmunkar och chokladmunkar. (Nu börjar jag dregla bara jag skriver om det.)

Annika - kämpar mot frestelseförfallet