Så börjar den sista, skälvande dagen av 2008.

När vi går mot slutet av ett år får jag alltid panik.

Ett helt ÅR har gått - och jag har inte gjort NÅGONTING!

Så där tänker jag alltid. Och sedan sätter jag mig ner och funderar på vad jag gjort.

Jag har åkt runt och visat min film på festivaler och på biografer. Filmvisningen på bion i Göteborg med massor av släkt och vänner var helt underbar. Etnografiska muséet var också speciellt.

Jag har träffat massor med härliga människor när jag varit runt och föreläst i hela Sverige - från Ystad till Umeå.

Och jag har skapat Minya. Eller rättare sagt så valde hon att bli skapad. Ett helt år - nästan - med en underbar människa/sagofigur som står för kärlek och godhet. Och så fick jag ut en bok till....

Jag har haft SÅ roligt med bronsåldersexpertisen från Tanum. Tänk vilka förmåner jag fått genom all personlig guidning.

Jag började ett samarbete med Bonniers som jag tror kommer att bli jätteintressant.

Visst har jag väl gjort "någonting"? Kanske mer än vad många gör i en livstid!

När jag åt lunch innan jul med min kompis Marie, fick jag henne att börja gråta över maten. (Sorry, Marie! Haha) Ibland säger jag saker som tydligen går rätt in i själen. Både Marie och jag är "hjälpare", vi vill skapa förändringar i samhället och bland människor. Men av och till kommer tvivlet: "Spelar det någon roll??! Vad gör det för skillnad??!"

Det är då jag kan få ett mail. Eller ett telefonsamtal. Någon tackar, någon säger att dom förändrat hela sitt liv beroende på mina böcker, en kurs, en föreläsning. Rätt som det är skriver någon att dom sett vår film och slutat exploatera ursprungsfolkens andlighet. Det är ju DÅ det är värt det. Så dum jag kan vara....det är ALLTID värt det!

Vi sår de där fröna. Vi slänger ut dom, runtomkring oss.

Men vi får inte alltid vara där för att se dom växa.

En dag kanske vi kommer tillbaka, eller så är det någon som påminner oss. En dag ser vi att det står ett stort, friskt, grönskande träd där vi sådde våra frön.

Eller en hel skog full av liv.

Och det måste vi alltid hålla i minnet.....

...det växer även om vi inte ser det!

Annika - som minns 2008 som ett härligt år!

 

marieg

2 januari 2009 21:10

AAA! där kom de där bevingade orden om träden och de sådda fröna, så HÄÄÄRLIGT! att fler kan få ta del av dessa stora ord, Annika. Det gjorde mig verkligen GLAD. (man kan gråta av glädje med, säger jag som skrattar och gråter, ibland i samma mening)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag startade denna blogg för drygt två år sedan hade jag som mål att skildra produktionen och tryckningen av min bok "Kvinnan i Klippan." När boken kom ut skulle jag sluta blogga. Trodde jag. Ha ha. Men bloggen ville annorlunda. Dessutom ...

  Kunde inte sova i natt. Kände mig  "konstig" och svettig. Men speciellt varmt var det ju inte.   Vid halv fyra tiden var jag uppe och funderade på att kanske ta en nattlig promenad. Till slut, vid femtiden, gled jag in i dimmornas land och ...

  Lade mig i Slottsskogen med min lilla picknick och försökte få färg på de kritvita benen. Och ansiktet. Där låg jag i två timmar - tills jag kände hur det började göra ont på läppen, precis där jag brukar få munsår. Neeeeeej!! Nejnejnejnejnej! Ja...

  Flås...flås...flås...flås...   Har powerwalkat runt Slottsskogen och tittat på resterna av midsommarfesten. Vi var dock en hel hög med hurtiga motionärer som forsade fram mellan träden :)   Lagom varmt just nu. Men hettan kommer nog a...

         God morgon!Hoppas ni vaknar utan baksmälla :)   Himlen är knallblå! Men i går kväll var det svarta moln på himlen och en kraftig blåst. Och KALLT. Så jag vet inte hur det gick för utomhusfirarna.   Läste att det förr i tiden ...