Åkte en sväng till min mammas grav idag. Den var så vacker med massor av röda blommor. Jag skulle plocka upp min kompis Vivi alldeles i närheten, så det passade utmärkt. Vivi hade nämligen lovat att ställa upp som smakråd när det gällde fotot för bokomslaget - himla snällt! (Jag kan bli så velig när jag ska välja!) (ler)

Vi började med en lunch och hamnade på McDonalds. Brukar inte äta där så ofta, men för min del fick det bli en sallad:

Sedan tillbringade vi över en timme hos Folke. Jag plockade ut c:a 20 foton som jag så småningom ska få på en CD.

Speciellt ägnade vi tid åt omslagsfotot, vilket givetvis är det viktigaste. Och till min förvåning blev det inte så svårt som jag trott. Motivet var redan klart - det skulle vara Minya bedjande på en klippa. Men frågan var om hon skulle stå med ryggen emot eller om man skulle se hennes ansikte. Vi är inte riktigt säkra ännu, men Folke skall fixa till båda fotona. Jag tar ett slutgiltigt besök när jag fått se dom.

Här sitter Vivi och kollar på fotot som jag tror att det kommer att bli. Exakt så som jag sett boken framför mig.....:

Annika - som är förundrad över att allt som rör boken blivit precis så som jag har sett det för min inre syn....

Som många av er vet var det upp till mig att arrangera Arvol Looking Horses Sverigebesök förra året. Jag hade tänkt vi skulle ha ett informellt fikamöte med en viss förening, som låg i linje med hans intresseområde. Alltså började jag planera det där mötet.

Det tog bara några dagar innan folk från föreningen hörde av sig: "Ja, om Bettan ska komma, då tänker inte jag komma!" eller "Ska Kalle vara där? Då kommer inte jag!" Sedan började folk ringa mig och prata skit om dom andra, så att jag skulle utesluta dom från mötet. Jag trodde inte mina öron! Vilken sandlåda!

Till slut fick jag ett förslag till "schema" från föreningen. Några skulle träffa Arvol först, sedan skulle nästa hög med personer komma (dom som inte tålde de första), några skulle bjuda hem honom (de som inte ville ha med resten att göra) o s v.  DÅ flög jag i luften! Herregud, här kommer FN:s fredspristagare hela vägen från USA med ett fredsbudskap!! Kan man inte visa lite mer respekt och bete sig som mogna, vuxna??!

Jag ringde upp och sa: "Forget it! Jag ställer in alltihop!" Vilket jag gjorde. Arvol, Paula och jag gjorde något trevligare istället, vi träffade folk som var positiva och generösa.

Under helgen sprang jag på folk från den där föreningen. OJ, vilket iskallt bemötande, en del vägrade faktiskt prata med mig. (Om blickar kunde döda, liksom.....) (ler)  Jag hade hoppats de hade lärt sig något av händelsen. Men de hade nog inte lärt sig något annat än att hata mig. (Fniss) Jaja, man får sina ovänner....

Annika - som hade gjort precis likadant om det hänt en gång till!