Min lektör hade läst ut boken i går. Hon tyckte jättemycket om den, sa att den var fin och vansinnigt spännande. Hon kunde inte sluta läsa. Det var jätteroligt att höra, då kanske den är något sånär okej i alla fall?! (Puh!!)

Speciellt tyckte hon om de tre kärlekshistorierna, sa hon. Och det är ju väldigt lustigt, för jag hade inga som helst intentioner att skriva kärlekshistorier! Men boken ville något annat och det var tydligen bra. Hon gav mig också flera jättebra tips på vad jag ska ändra. Kanon!

Nästa steg är att hämta boken hos henne någon kväll och sedan köra över den till nästa lektör, så får vi se vad hon tycker. Smaken är ju som baken, som man säger....

Annika - som ska till Folke och kolla foton för omslaget idag

Kom och hämta mig, Maria! (färjans namn)
"Take me to Minya´s island!" :)

Ann-Gret var så jättesnäll och följde med mig hela vägen upp till toppen. Vi klättrade och pustade och till slut var vi uppe. Och där låg röset.  Nere till vänster ser ni upprätta stenar mitt i röset - nästan som gravstenar. Undrar vad dom haft för funktion?

Tyvärr har många människor burit bort stenarna från röset och använt dom till annat.  Men en gång i tiden var det här magnifikt! Det mäter fortfarande nästan 30 meter i längd! Sägnerna säger att här ligger en stor hövding begravd:

Det största röset på ön syns tydligt från havet, men ingen tycks veta hur man ska ta sig upp dit. Klipporna är höga och inga stigar finns. Det får väl bli ett framtidsprojekt för mig....(ler) 

I boken är Minyas mormor Ala den mest omtyckta och inflytelserika av de andliga ledarna bland vanerna. Besökare kommer från när och fjärran och det är Ala som lär upp Minya. En kvinna med starka krafter - en äkta "Frejas Dotter".  Graven här uppe på berget är henne verkligen värdig :) Här kan hon se ut över sin älskade ö och sitt hav.

Annika - tillbaka i Göteborg efter tre underbara och lärorika dagar!

Jag vill ge alla er som läser den här bloggen en stor KRAM! Ser att besökarantalet har dubblerats sedan i våras och det är så vansinnigt kul. Ni betyder väldigt mycket för mig när det gäller mitt engagemang för boken.  Och för att "flödet" inom mig har börjat fungera igen.

Förra hösten hände något som jag tog rätt hårt. Det var som ett knytnävsslag mot min själ. Jag stängde igen och tänkte att jag aldrig någonsin skulle ägna mig åt något andligt igen. (Ungefär som att man ska bli nunna när killen man var kär i gjorde slut...fast man blir ju aldrig nunna....hehe) I alla fall så kände jag mig verkligen kall och stenhård i över ett halvår. Tror inte min omgivning märkte det, men så kändes det.

Den här sommaren och arbetet med boken har fått mig tillbaka till balansen igen. Och NI! Det kanske låter konstigt för jag känner er ju inte. Men så är det. Ni har betytt oerhört mycket för mig. Jag har sett att det är så många som har uppskattat böckerna och faktiskt blivit hjälpta av dom. Och det här intresset för "Kvinnan i Klippan" - det hade jag aldrig kunnat drömma om!! Det kommer mejl hela tiden.

Kanske är det därför boken är så känslosam och så stark och har så många bottnar. Mycket känslor inom mig själv också. Tur att ni finns där ute :)

Nu ska jag lägga av innan jag gör mig själv tårögd. Ha ha. :)

Annika - som sitter och tittar ut över havet och blir så himla rörd över alla fina människor som finns....

Den här dagen har varit som julafton. Fast bättre! (Fniss)

Lasse är så SUPER-snäll och hjälpsam, så jag hittar inte ord!
Först åt vi en härlig lunch på "Bella Gästis" i Hunnebostrand:

Efter lunch sa Lasse till min förvåning: "Vill du åka till en utgrävning?!" OM jag ville! Vi körde till Tossene, rätt ut på landsbygden och in vid en bondgård. Efter att ha snackat med bonden, d v s markägaren, travade vi vidare över hans ägor, rätt fram till en kulle. Här har Lasse grävt i många, många år! Fynden tar aldrig slut!!

Detta är en plats som varit använd för ceremonier i 2000 år! Från bronsåldern till vikingatiden. Fattar ni så många år!! Utan tvivel en mycket stark kraftplats. Här finns massor med offergåvor, uppbyggda stenplattformar och stenformationer av kvartsit, vilket var en helig bergart på den tiden. Så här kan ni lita på att många ritualer tagit plats. En mycket spännande plats som väldigt få känner till!:

Ristningarna här är inte så många. Tydligen har man haft andra sorts ritualer för sig:

Sedan åkte vi till Askum kyrka (där mina släktingar är begravda). Kyrkan är byggd c:a 1880 då de rev den gamla 1100-talskyrkan. Men Lasse berättade  en hemlighet: inne i verktygsskjulet på kyrkogården finns större delen av taket från 1100-tals kyrkan bevarat!! Vi hade turen att hitta vaktmästaren som - när han hörde att Lasse var arkeolog och jag skrev en bok - gjorde allt för att hjälpa oss. Han låste upp skjulet - och KOLLA!

Vem som än satte upp den här målningen måste ha varit rätt berusad...!:

Därefter fick vi en rundtur inne i kyrkan, där man har bevarat två svärd från 1600-talet! Tyvärr är dom inlåsta eftersom dom en gång på 70-talet blev stulna. Under en gudstjänst (!!) Men nu är dom tillrätta igen. Lasse och jag prövar lite fäktning:

Sedan avslutade vi i min stuga med en kopp kaffe. Här satt vi till 18.30 och pratade om forntiden, ceremonier, gudar och gudinnor och utgrävningar. Så enormt snällt av Lasse att ställa upp så här.  En hel dag!! Jag blir liksom mållös!!

Det var likadant när jag gjorde "Livets Lapptäcke" - alla gick man ur huse för att hjälpa mig! Så otroligt. Jag förstår liksom inte - de har ju ingen anledning att hjälpa till. I morgon ska en kvinna på Bohus Malmön hjälpa mig hitta bronsrösena. Fattar ni....blir helt stum!!

Annika - som blir rörd ända in i hjärtat av alla dessa "hjälpare"!

PS Lasse kommer att vara vår guide när jag nästa vår ska arrangera resor i bokens tecken. Det ni....!!! :) :)

"Arkeolog-Lasse" ringde och sa att han kunde vika eftermiddagen för mig i morgon. Han skulle vara i närheten av min sommarstuga och jobba med hällristningar. Så snällt!!

Så i morgon skall jag äta lunch med Lasse i Hunnebostrand och vi ska diskutera hur vi ska kunna hitta ekonomiska resurser för att rädda hällristningarna. Det är viktigt för mig när jag gör mina böcker att något gott kan komma ur dom - inte bara andligt utan även ekonomiskt. Pengar som jag kan ge bort till något behjärtansvärt!!  Så vi får spåna....

Därför tänker jag flytta upp till landet några dagar igen. Snabba bud här - fick slänga om min planering. (Och om ni inte tror jag jobbar, så gör jag  faktiskt det: på hotellrummet, på Centralstation, på tåget. Laptop + mobilt bredband + mobiltelefon är allt man behöver. "Great!!" :) )

Annika - som precis kom hem med tåget och nu packar upp för att packa ner  samtidigt som jag ringer jobbsamtal

Det här sysslade jag med i natt. Gääsp. Måste lära mig vända tillbaka dygnet!

See you in Stockholm!

Annika - dricker te och packar väskan

Efter jobbet promenerade jag till Folke och fick äntligen se alla underbara foton! Jag visste att jag skulle få ett helvete att välja foto för bokomslaget. Men när jag såg fotona blev det plötsligt så självklart.....

För ett år sedan fick jag till mig att jag skulle skriva en bok med titeln "Kvinnan i Klippan." Det tog lång tid (sisådär fyra, fem kapitel) innan jag förstod vad titeln betydde. Jag såg själva omslaget framför mig: en kvinna klädd i en lång kjol, stående på en klippa med utsikt över havet. Hon sträcker armarna upp mot himlen som om hon ber. Jag har haft den här bilden i mitt huvud konstant.

Så när jag fick se de foton Folke tagit på Nikeisha ute på klipporna - i ösregnet - bedjande till Oden....då slog hjärtat en volt i bröstet! Precis så hade jag sett omslaget!! Som om boken redan vore gjord, liksom.

Nu finns det säkert 15 olika foton att välja mellan, så jag har inte valt ut de jag ska ha ännu. Men det känns skönt att jag åtmsintone plockat ner över 100 foton till mindre än 15..... :)  Jag får ta en ny omgång när jag har mer tid.

Annika - som är så nöjd med att fotona blev precis så som jag ville ha dom

--------------------

Minya vid sina hällristningar, inkarvade av Skjölds kusin:

Minya och Skjöld på väg upp på det heliga berget för att blota till Oden:

God morgon, alla :) Hoppas ni mår bra!

I går kväll insåg jag att det är lika bra att satsa stort på lanseringen av boken, nu när jag har så snygga foton! (Folke skrev till mig att de blivit jättebra, men jag har ju inte sett dom än). Boken ska få en egen hemsida. Men än så länge får den vara lite halvslumrande. Vi får väl se när jag får tid att utveckla den. :)

Idag ska jag också lämna över manuset till min lektör. Urrrrk. Den första utomstående som läser boken. Det är lite kusligt, för själv har jag ingen aning om hur folk kommer att uppfatta den!

Igår när jag satt och filade på texten på hemsidan, så tänkte jag faktiskt flera gånger på det jag själv skrev: "Vet vi egentligen vilka krafter som döljer sig under hällristningarna?"

Annika - som tror att det finns massor med saker vi inte upptäckt och inte förstår. Ännu... 

-------------

Det här är nog en SNÄLL hällristning, i alla fall :)

Minya och Skjöld står under Tors hammare som man och hustru