Det är fantastiskt att jobba med den här boken, för liksom Livets Lapptäcke dyker det ständigt upp nya frågeställningar. Jag blir tvungen att söka information och lär mig massor som jag inte tidigare visste. Nu hade jag skrivit ihop en uppdiktad historia - trodde jag. För det visade sig snart att denna teori redan hade nertecknats av Snorre Sturlasson, som skrev Eddan på 1200-talet. Thor Heyerdahl blev oerhört intresserad av teorin och hans sista bok, som kom ut 2001, hette "På jakt efter Oden."

Teorin är att asarna i själva verket var invandrare från Svarta Havs området. Snorre skrev att de kom från ett land som hette Aser - därav namnet "asar" - och Heyerdahl hävdade att landet var Azerbajdzjan. Deras härförare skulle ha hetat Oden. Enligt denna teori har alltså våra gamla gudar egentligen varit vanliga människor, den första generationen av ett nytt folk, mycket större och starkare än urinvånarna. Givetvis - som med alla teorier - har många akademiker hävdat att detta är bara sagor. Men ingen vet svaret. Och tills dess är teorin lika trolig som alla andra teorier.

Jag hade utan att veta det redan vävt min bok runt dessa teorier (!!). För om asarna/vikingarna var invandrare, vad hände då med vårt eget ursprungsfolk? Ligger det kanske något i det där ryktet som säger att Pyttarna på Malmön var den sista spillran av Skandinaviens eget ursprungsfolk? 

Jag har haft riktigt mycket tid för att skriva denna veckan. Och äntligen har saker börjat hända. Det har gått lite trögt i början, men så brukar det vara. För er som läst Svarta Katten, så vet ni att huvudpersonen Sanna betytt allt för de där böckerna. Hon var verkligen en del av mig - så jag försökte skapa en ny Sanna som skulle heta Malin. Hur det nu var kom jag aldrig riktigt Malin in på livet. En trevlig tjej, javisst, men hon berörde inte min själ. "Det kommer nog efter ett tag", tänkte jag.

Nu har jag förstått att boken ville annorlunda. Det här är inte alls Malins bok, som jag trodde. Detta är Hildurs bok. En 80-årig dam som bara skulle vara en bifigur och figurera i bokens början och slut (se mitt inlägg från 11 februari!) Men Hildur ville berätta om sitt liv och så fick det bli. Nu har hon tagit över. Vilken fantastisk människa!

Det känns underbart och nu har boken fått vingar. 

Jag följer med spänd förväntan i Hildurs fotspår, så får vi se vart hon leder mig.

Jag är på jakt efter det mystiska folket på Malmön. Det verkar helt hopplöst. De äldre jag pratar med säger att Pyttarna på Malmön aldrig har funnits. De yngre har aldrig ens hört talas om dem. Så jag hoppar in i bilen och kör till Uddevalla för att besöka Bohusläns Museum (där förresten "Spirits for Sale" kommer att visas 5 april). Här måste de väl ändå ha information? Men nej, etnologen jag får prata med skrattar lite undvikande och säger "Det är bara en skröna!" Jag ber folk att berätta skrönan för mig då. Men nej, det finns inget att berätta. Huh? Jag pratar med en äldre man som släktforskar i Bohuslän. "Nej, det där är bara en skröna!" Punkt, slut.

Jag blir mer och mer irriterad. Det känns som om ett stort förbud har lägrat sig över alla människor, som om rädslan för att prata om "det märkliga folket" fortfarande är närvarande och när jag frågar de äldre får jag nästan en klump i magen. Jag upplever det som om jag ställer frågor som inte skall ställas. Dagens generation har självklart blivit uppväxta med tron att "Pyttarna aldrig fanns". Det är så man utrotar en minoritetsgrupp!

Jag ringer min moster, 80 år gammal, som är uppvuxen på stället. Nästintill, i alla fall. Hon är lite för ung för att minnas, men hon minns dock bestämt att en Pytt byggde husgrunden på ön tvärs över viken. Alla barnen i huset blev varnade för att gå ner till stranden, för då kom Pytten med alla sina vänner och "tog en". 

OK, här har vi en skröna om ett folk som inte fanns, men som byggde ett hus! Mycket intressant!  Jag jagar vidare.

FOTON

Vi fick en härlig utflyktstur till Malmön som mötte oss med sol och vind. Mitt mål var att åka runt på ön och försöka känna av var boken skall utspela sig. När jag gör "research"  brukar folk och information dyka upp på ett märkligt sätt. Vi körde runt hela ön, på alla de vägar som var framkomliga. Det finns andra vägar, nästan igenväxta, som leder fram till arkeologiska fyndigheter från forntiden. Men jag vågade inte köra upp där och de promenaderna ut i vildmarken får vänta till närmare sommaren. Jag fick en hel del inspiration och "information" - nu vet jag i stort vad boken skall handla om och det kommer att bli enormt spännande!

Jag har lyckats få namnet på flera intressanta personer, bl a en man som skrivit en hel del om "det försvunna folket". Han fick vid 10 årsålder veta att hans pappa hade blodsband till detta mystiska folkslag. Men sådant var förbjudet att prata om! Varför förstog han inte, men om inte annat så utövade detta mystiska folk trolldom.

Jag fick idag ännu ett namn på en gammal person som kan berätta det som ingen tycks vilja prata om. Vad är det folk är så rädda för? Vilka hemligheter tog det här folket med sig i graven?

Varje gång jag börjar med en ny bok tycks jag springa på häpnadsväckande gåtor från vårt förflutna. Och nu har det hänt igen, i samband med efterforskning jag gjort om Malmön i Sotenäs kommun. Som barn berättade min mormor sagor om "Småpyttarna" på Malmön. I 50 år har jag trott att det var just det...."sagor". Nu har jag plötsligt trillat över information om det mystiska folket som i århundraden levde på Malmön.

De var små - därav öknamnet "Pyttar", de var mörkhyade med kort hår, såg konstiga ut, talade med ett gällt läte och ansågs "mindre vetande". De pratade om "sin stam" och deras ledare kallades för "hövding." De ansågs också vara soldyrkare. Pyttarna höll sig för sig själva tills mitten av 1800-talet, då en storm dödade flertalet män som var ute i sina fiskebåtar. Pyttarna blev tvungna att söka sig nya äktenskapspartners och blev således uppblandade. Den sista Pytten dog 1929! I allt material jag hittar sägs det att Pyttarna var den sista spillran av södra Skandinaviens ursprungsfolk.

Det här är oerhört spännande och utan tvekan kommer Pyttarna att spela en viktig roll i min bok. Jag tror ju på "tillfälligheter" - varför skulle jag snubbla över det här, på samma sätt som jag snubblade över Åsvi i "Livets Lapptäcke"? I morgon åker jag till Malmön och letar efter Pyttar :)

Jag har skrivit ett kapitel på min nya bok....wow! Det satt långt inne. Jag har fortfarande inte en aning om vad den skall handla om. Men jag behöver inte oroa mig. Den har redan börjat skriva sig själv och helt oväntad information dök upp redan på de första sidorna.

Malin, heter min huvudperson. En rödhårig Pippi Långstrumpstjej i 40-årsåldern. Men hennes lilla son bär på en obotlig sjukdom och det är bara gamla Hildur som kan hjälpa henne. En 80-årig dam som inte vill lyssna och därför måste Malin till slut säga det som alla förbjudit henne att berätta om - skriken hon hör ute på klippan varje dimmig natt. Skriken från kvinnan i klippan.

Spännande. Undrar vad som kommer att hända sedan?