Jo, det var det där med tillit. :)

Jag brukar vara bra på det - tillit till livets magi. Men ibland hamnar jag i en dipp, så att jag bara har sisådär 89% tillit. Som "HUR ska jag få den här boken att funka? Kan magin gå igång igen, precis som med Svarta Katten? Kan allt det där fantastiska, underliga och underbara hända en gång till?!"

När jag kom upp till Vitlycke och träffade Lasse berättade han relativt omgående att hans första stora studie av brons-och järnålderslämningar gällde Askums socken/kommun. Oookey, nu råkar det vara så att i Askum ligger mina förfäder begravda. Där finns min morfars släkt. Och Bohus Malmön - som boken handlar om - tillhörde på Pyttarnas tid just Askum. Så jag frågade om jag fick hyra in Lasse för en dag på Malmön. "Javisst!" sa han. "På den ön finns enormt många bronsrösen!"

Så småningom ska jag alltså få äran att få en personlig ciceron på Pyttarnas ö. En expert. Precis vad jag behövde ! Vilken "tur"! :) :)

Annika - som hoppas och tror att boken snart skall skriva sig självt

Nu är jag hemma igen från Tanumshede. Puh, det var jobbigt, men enormt kul! Vi gick och gick i nästan fyra timmar. Själva hällristningsområdet är stort - över 45 kvadratkilometer! Inom området finns 450  (!) områden med hällristningar!! Fyra av dom är uppskyltade.

Vår ciceron hette Lasse Bengtsson - den absolut bästa vi kunde få! Han är arkeolog och antikvarie och har jobbat med hällristningar i 22 år. Vad Lasse inte vet är inte värt att vet! Som en levande uppslagsbok. Det var helt fantastisk - jag kunde promenerat med Lasse i en vecka! Vilken ynnest att få en expert till sitt eget förfogande. Hur många får det?!

Jag har tagit massor med foton och kommer att lägga upp dom på hemsidan så snart jag får tid. Men några får ni här nedan.

Här är Vitlycke muséum som har både utomhus-och inomhusutställningar.

Vackert hus, tycker jag!

Här är jag med Petra och Lasse (Eva tar fotot). Nu är vi redo att ge oss ut på äventyr!

Vi gick och gick och gick och gick......

....och gick och gick. Och gick. Över åkrar och berg, genom snår och skogar, på asfalt och grusvägar. Vi kom till platser som så gott som inga besökare får ta del av! (Och vi kommer garanterat aldrig att hitta tillbaka igen!) Så spännande!

Det här är Aspeberget som inhyser flest hällristningar och utan tvekan var ett heligt berg. Vad som tilldragit sig på det här berget kan vi bara gissa oss till....men jag är säker på att det var stora krafter i rörelse!

Lasse var super-duper-expert på att hitta hällristningar som ingen annan såg. Det är verkligen en konstart att kunna upptäcka dom! Här letar han efter gömda - men icke glömda - bilder. Och delar med sig av sin otroliga kunskap!

Lasse har gjort utgrävningar nedanför och runt omkring hällristningarna i området och där har man hittat ett antal offergåvor. Detta visar tydligt att ristningarna inte bara var ett tidsfördriv utan var inkluderade i en ceremoni och troligtvis genomförd av den tidens shamaner.

Ristarna valde klipphällar som var vända mot söder eller öster och såg till att vatten alltid rann över bilderna. I dag framträder bilderna fortfarande mycket lättare när hällen blir våt. Petra "vattnar" en av hällarna där slänggungan finns - en bild som vittnar om forna tiders "bungyjump" (en rit, ceremoni eller initieringsprocedur?) och som inte finns någon annan stans i hela världen!

TUSEN TACK OCH EN MEGAKRAM TILL PETRA OCH LASSE som lade så mycket av sin tid på att hjälpa oss!

I morgon skall jag visa er bronsåldersbyn och offerplatsen - DEN är speciell!!

Och den kommer att aktiveras den 21/6. Fortsättning följer.....!

Annika - som fick tillräckligt med bevis för att det var hit jag skulle!

Nu är klockan snart åtta och jag packar min picknick...picnic...(hur stavas det?) för att åka iväg norrut till hällristningsområdet. Först ska jag plocka upp Eva, som hjälpt mig med alla mina böcker. När Eva och jag är ute "på äventyr" händer det saker! :)  Det var vi som "upptäckte" Skavsjön (Helsjön) och Drottning Omma på Omberg. Klockan 12 bär det iväg från muséet, ut i naturen, med dessa fantastiskt snälla människor som lovat oss en privat guidning.

Kameran har jag med mig, ska försöka lägga upp alla foton på hemsidan. Och några här givetvis. Vi hörs i kväll!

Annika - som tycker det här är jättespännande

Jag har faktiskt inte legat på latsidan när det gäller boken, även om jag haft alldeles för mycket andra saker att göra. Men elva kapitel är klara! Den blir annorlunda än Svarta Katten-böckerna och det är helt rätt. Svarta Katten är unik på sitt eget sätt.

I den här boken har det inte dykt upp lika många "andliga visdomsord" - ÄN! Hälften är ju kvar. Istället är det en djupdykning ner i de innersta gömmorna hos framför allt två personer. Båda är dom arvtagare av Gåvan, den märkliga kraft som gått i samma släktled i över 2000 år. Den ena vet om det, men ser Gåvan som en förbannelse istället för en välsignelse. Den andra har ingen aning om vilka krafter som finns i hennes inre.

Malin - ensamstående, arbetslös mor med en liten son vars liv står på spel är en av huvudpersonerna. "Har du känt att du är annorlunda?" frågar den gamla döende mannen. "Nej", ljuger Malin. För det har hon känt i hela sitt liv. Men ingen förklarar varför, ingen berättar om det märkliga arvet eftersom kunskapen dött ut. Men Malin vet att hon måste bli den tigrinna hon aldrig tidigare varit för att rädda sin son. Och det är bara en enda person som kan rädda hans liv: Hildur.

Hildur - 82 år som lever sina sista dagar med bitterhet över livet. Hon är upplärd av sina förfäder men har aldrig använt sig av släktens kraft. Något skedde för 2000 år sedan. Olika folkslag, hat och avundsjuka, en förbannelse som uttalades av shamanerna, en dödsdom som ända in i våra dagar präglar de drabbade. Hildur kan rädda Malins son. Men då måste hon först omfamna livet, hon måste ta det till sig, känna tacksamhet och glädje. Annars fungerar inte Gåvan.

Malin ser ledtrådarna. Kvinnan som ropar på hjälp varje dimmig natt ute på skäret. Hon letar efter sin son. Men ingen annan än Malin hör hennes rop på hjälp. Hon vet inte vem hon är och hon har ingen aning om att samma blod finns i deras ådror. För Kvinnan på klippan kämpar för sin son på samma sätt som Malin kämpar - men det skedde för 2000 år sedan. 

Lösningen på gåtan finns bland alla hällristningar. Bilder, symboler, instruktioner som gått förlorade i den moderna världen. En koppling till Skandinaviens eget ursprungsfolk, som sitter inne med svaret på gåtan. Men dom är ju utdöda. Eller.....?

-----------------------

Ja, där är jag. Som vanligt har jag ingen som helst idé om hur jag ska få slut på den här boken eller vad som finns däruppe i Bohuslän på världens största hällristningsområde. Nya kraftplatser, tror jag. Någon ny röst från vår forntid som vaknar, hoppas jag. Precis som med Åsvi.

Det här är så spännande men också nervöst. För tänk om ingenting kommer till mig?! Äh, nu blir jag så där larvig igen. Om det är meningen så är det meningen....

Annika - som fått reda på att vi på måndag skall ut på en sex timmars promenad i fornminnesområdet tillsammans med experter. WOW!

2003 gjorde Folke filmen "Skärvor från en svunnen tid". Den visades återigen på TV nu ikväll. Filmen handlar om stenhuggarepoken och har många scener från Bohus Malmön. Som min nya bok handlar om.

Det var inte alls meningen att boken skulle utspela sig på Bohus Malmön, jag hade tänkt att min huvudperson skulle bo i Kungshamn. Kanske i Hunnebostrand. Men min son - som aldrig tidigare involverat sig i mina böcker - fick plötsligt för sig att kvinnan i min bok skulle bo på Malmön. Han var faktiskt rätt bestämd på detta av en anledning ingen av oss egentligen förstod. Men så fick det bli. Och när jag började leta fakta om Malmön träffade jag på berättelserna om Pyttarna. Och den ena gav det andra...

Så märkligt att Folke, som jag alltså gjort filmen "Spirits for Sale" med, bara några år tidigare hade gjort en film om Bohus Malmön. Cirkeln sluter sig....

Annika - som tycker sådana här "tillfälligheter" är...konstiga....

Nu är jag plötsligt så himla inspirerad att fortsätta på den nya boken. Jag tror Pyttarna börjar vakna upp, vi kom att diskutera dom på kursen jag hade förra veckan och det är märkligt hur alla blir så engagerade! Och alla tycker det är viktigt. Nu vill jag skriva igen- men har inte tid. Suck....

Jag har tänkt så mycket på området runt Tanumshede, det största i världen när det gäller samlingar av hällristningar! Hela kusten var befolkad i forntiden, men ingenstans har en sådan koncentration av hällristningar upptäckts. Vad fanns det egentligen på den platsen? Var den så speciell att folk färdades dit, precis som med Omberg? Var den ett kraftcentrum, en shamansk samlingsplats, en ceremoniplats? Var det här som man utförde sina riter?

Dagens största SOL går till Vitlycke muséum som nu har lovat hjälpa mig med boken! De kommer att avsätta en dag om två veckor då en hel grupp av sakkunniga och experter ska ta hand om mig och guida mig genom hällristningsområdet. De har lovat svara på alla frågor och skall dela med sig av all kunskap (och alla hemligheter? fniss).

Det är helt otroligt hur snälla folk är! Jag blir alldeles mållös! Samma sak hände när jag skrev Livets Lapptäcke och folk dök upp från ingenstans för att hjälpa till. Och nu händer det igen!

Just nu känner jag mig som ett barn innan julafton, det här är så spännande! Har ödet fört mig till nästa kraftplats? Och vad är det som den här boken så specifikt vill fömedla? 

Annika - som hoppas kunna ordna resor även till platserna i denna bok så småningom

Min nya bok har legat på is ett tag, beroende på att jag inte fått tag i folk som skulle kunna hjälpa mig vidare. Men eftersom jag vet att målet med boken är Tanumshede i Bohuslän - på samma sätt som målet med "Livets Lapptäckte" var Omberg - så väntar jag lite till.

I Tanum finns de flesta hällristningar i norra Europa och området finns med på UNESCO:s världsarv sedan 1994. Mer än 1.500 hällristningsplatser har hittats, inklusive världens mest kända enskilda hällristning och världens mest besökta: Vitlyckehällen. Den sträcker sig 22 m med mer än 300 symboler och figurer inhuggna.

Bilderna visar inte mycket ur vardagslivet utan snarare jakt-och sjöscener och shamanska symboler. Det här är ett mycket intressant område och Vitlycke muséum är väl värt ett besök, jag har varit där flera gånger. Muséet öppnar igen 1 maj och det är det jag väntar på. Sedan hoppas jag boken skall ta fart igen.....

På muséet firas sommarsolståndet 21/6  med bl a en offerceremoni (de har en väldigt fin bronsåldersgård och offerplats). Så jag kan inte låta bli att fundera på att boken denna gång skall handla om just sommarsolståndet. Och om man kombinerar det med World Peace and Prayer Day...hrm...just nu får jag många idéer. Men jag tror att boken leder mig rätt. Liksom alla gånger tidigare :)

Annika - som längtar upp till hällristningarna

Sedan drygt en månad tillbaka har jag varit i kontakt med en arkeolog, som har varit ansvarig för utgrävningarna längs E6:an i Bohuslän, på väg mot Norge. Fyndigheterna hade dock inte katalogiserats och tidsbestämts, så hon bad mig återkomma. När jag ringde igen för några dagar sedan var situationen densamma: det tar sannolikt ytterligare en månad.

Så nu uppstod ett problem eftersom jag skrivit så mycket jag tycker jag kan skriva utan ytterligare info! Det finns många utgrävningar runt E6:an och jag "tog en i högen", för att jag kände att just den utgrävningen "kallade mig." Men kanske är det så att det var "fel"? Kanske är det någon annan fyndighet som vill bli omskriven?

Jag önskar SÅ att jag kunde hitta en ny Åsvi (för er som läst Livets Lapptäcke). Men, som sagt, kanske ligger hon på en annan plats? Jag tror jag går vidare i mina försök.

ANNIKA - som längtar efer Åsvi