ÄNTLIGEN fick jag ur mig slutscenen i boken! Wow, det gick ju bra. Undrar varför jag tvekat så länge. Boken är klar och det goda vann. Så hallåååå uppe i Vitlycke! Ge Lasse jobbet tillbaka nu!! (fniss)

Annika - som ska ut till landet igen i morgon. De säger att solen skall återvända

Igår tänkte jag på den där sista scenen i boken jag måste skriva, scenen vid hällristningarna i Tanum. Den gamla förbannelsen måste brytas, vilket också innebär att ondskan slår tillbaka för att "skydda sig själv". Jag har ju inte kunnat skriva scenen av en anledning som nästan känns som rädsla....

Nu läser jag om allt som dragit igång mot världsarvet i Tanum. "Ondskan" som dyker upp. Rubrikerna  pratar om "hotet mot hällristningarna" - det är ju just det som min sista scen skall handla om! Just denna vecka som jag tänkte skriva scenen om hur ondskan drar närmare och närmare hällristningarna, mullrar hotet på riktigt uppe i Vitlycke. Fuktansvärt märkligt! Nästan lite otäckt.

Om man har riktigt stark fantasi (?) kan man hitta alla möjliga paralleller och förklaringar. Men det lämnar jag till var och en att göra. :)

Jag måste skynda mig att skriva scenen som gör att det goda till slut vinner. Då kanske Lasse får tillbaka jobbet?? (skratt)

Annika - som vet att det inte är första gången jag skriver något som sedan händer på riktigt....Läskigt!

Göteborgs-Tidningen följer upp med en jätte-bra ledare idag till försvar för Lasse Bengtsson!  Tack, Liv Landell, för att du skrev den! Ju mer jag läser, ju mer förbannad blir jag. Varför ska vi behöva kämpa för rätten till vårt ursprung - när allt från religioner till oförstående beslutsfattare konstant vill få oss att glömma arvet från våra förfäder. På samma sätt har man genom tiderna försöka radera ut ursprungskulturerna.

Är kunskapen från det förflutna skrämmande? Hotande?

Jag ska snart skriva sista kapitlet på min bok - den stora upplösningen bland hällristningarna i Tanum - och just då drar allt detta igång. Vilken tillfällighet! Eller inte.

Annika - som vill kämpa för våra förfäders rätt att göra sina röster hörda!

GRATTIS NIKEISHA - DU FÅR VARA MINYA PÅ BOKOMSLAGET!

Efter mer än 90 ansökningar och flera möten med härliga tjejer har jag fattat mitt beslut. Här är hon, tjejen som tog hem modelljobbet: Nikeisha från Stockholm. Jättesöt tjej och Minya upp i dagen. Det här blir kanonbra!

Annika - som ser fram mot Minyafotografering i augusti

Jag har haft en underbar dag uppe i Tanum! Behövde kolla upp en del detaljer för boken, men det är härligt att bara vistas där omgiven av fornminnen. Jag hade mega-tur och träffade på både Petra och "expert-Lasse" som satt och fika tillsammans. Vi diskuterade samarbetet runt omkring boken, de är så hjälpsamma och gulliga!

Men först klättrade jag upp till Minyas och Skjölds gravar igen. Jag satt där och mediterade i tio minuter - åååh, så skönt! Sedan kom ett gäng med tyskar, som genast klättrade upp på toppen av gravrösena och började möblera om stenarna! Men herregud!! Spring inte omkring på Minyas grav, tänkte jag!!! (Skratt)

Det är nog en blandning av min uppfostran och det jag fått med mig från indianerna - men det känns fel att kliva på andras gravar. En form av respekt. Men det är nog inte så många som tänker så.... 

Här sitter jag vid "Minyas grav", "Skjölds grav" är den bredvid:

Lasse inbjöd mig att hålla honom sällskap när han målade ristningar på Fossumhällen, ett rätt ensamt och slitigt jobb. De här bilderna målades för sju år sedan, men nu var det alltså dags igen.

Jag satt där och snacka med honom i en timme, alltid lika intressant! Jösses, han har så mycket kunskap! Jag kan lyssna "for ever!"

Dagen var verkligen lyckad - men boken har tagit slut för fort! Av 300 sidor är det bara 50 som handlar om bronsåldern. Borde varit mer. Shit - behöver nog skriva en fortsättning (suck).

Annika - som blev så vansinnigt trött! WOW, vad var det för energier där uppe?

I går kväll fick jag världens AHA-upplevelse när jag skrev! Oj, vad starkt det var. Jag fick ihop sista kapitlet innan den stora slutscenen, när Minya visar sig för Malin och berättar vad hela boken går ut på! 

Själva "storyn" i boken är jättefin, tycker jag: två mödrars kamp för sina barn - en år 1008 f Kr, en år 2008. Det 80-åriga paret med en evig kärlek som blivit förstörd p g a "välmenande" människor. Förbannelsen som blivit nedristad i klippan o s v.  (Skulle bli ett bra filmmanus) (fniss)

Men budskapet i boken, det som är "inristat" mellan raderna, det som boken egentligen handlar om, såg jag inte förrän i går. Det här är verkligen kärlekens bok. Kärlek mellan människor, kärlek till naturen, mänsklighetens kärlek till Moder Jord. "Kärlekshällen", skapad för 3000 år sedan som än idag gör att folk vallfärdar dit. Av vilken orsak? Jag tror inte att någon vet.....

Så otroligt fint det blev!! Och hela boken slutar i att kärleken vinner. Suck!

Annika - som tänker åka upp till Vitlyckehällen idag

Sidan 266. Jag behöver c:a 300 sidor. Jag skulle kunna "klämma till" och skriva färdigt hela boken i dag, om jag ville. Men det är något som stoppar mig och jag vet inte vad det är!

Det måste vara något som fattas.

Är det något som skall in, fast jag inte har "hittat" det ännu?

Vad är det som jag har glömt? 

Varför kan jag inte avsluta boken?!!

Annika - som vet att jag missat något viktigt. Men vad??!

Här sitter jag och skriver. Fint, va? Jag har utsikt över Minyas älskade klippor. Keö till höger.