Jag har fått flera mejl där folk frågar hur jag gör när jag skriver en bok.

För det första vet jag så gott som aldrig hur en "story" ska sluta eller vad som ska hända. Jag börjar med en idé och vissa hållpunkter. När jag har tillräckligt för att kunna skriva i alla fall tre kapitel sätter jag igång. Sedan får boken "sköta sig själv" och det gäller för mig att hänga med. Om jag inte fått med rätt saker eller skrivit "fel" handling brukar jag känna det väldigt starkt. Som med den här boken....innan jag fick till slutscenen.

De kapitel jag skriver med "själen" är så speciella. När jag läser dom efteråt är språket bedrövligt men scenen är ofta väldigt stark. Jag rättar texten en gång och försöker få den begriplig. Sedan låter jag den vara i några dagar och sedan går jag tillbaka och läser den. Om jag då får tårar i ögonen så är den "rätt."  Märkligt nog är det alltid just de passagerna som mina läsare kommenterar, att de också grät eller fick gåshud just där. Jag tror man "sätter in" något mellan raderna som författare - det tror jag verkligen!

Tack för att ni mejlar, jag försöker svara på allt! Ni är så goa´som "bryr er"!

annika@banfield.se

Annika - som snart måste släppa ut Minya i stora, vida världen :)

Jag kommer nog alltid att tänka på Bohuslän som "Minya-land." Och Vätterns östkust är "Åsvi-land." Så knäpp man kan bli av att skriva böcker.  (skratt)

Men nu är jag tillbaka på landet igen....skönt! Lite blåsigt och mulet och HJÄLP vad det är torrt här uppe! Gräset är gult och löven har trillat av träden. Det ser ut som i slutet av september....:(  Nu blir det sisådär två veckor här och sedan är väl det roliga slut. Suck. Somrarna barar skenar förbi...

Nästa vecka skall Nikeisha/Minya komma hit från Stockholm tillsammans med sin mamma och vi ska fotografera omslaget. Vitlycke museum ställer upp med kläder och "utrustning". De är såå snälla! Det ska bli urkul och himla spännande att få se sin bok bli levande, liksom! Synd bara att jag inte fått tag i Skjöld. I natt drömde jag att jag skulle fotografera Orm (!) så kanske jag ska satsa på honom istället. Djävulen himself. Hihi....

Annika - som är så nöjd med att boken nästintill är klar

---------------

Puh, nu har jag jobbat i fyra timmar och har bara ett kapitel kvar att rätta.

Jag har gråtit två gånger - det är ett jättebra tecken! Haha! Jag är riktigt, riktigt nöjd med slutscenen, men den satt långt inne! Om jag inte gråter när jag läser mina alster så har jag inte skrivit med hjärtat. Och då blir det inte bra!

Jag kan inte vänta tills jag kan läsa igenom hela boken med själen. Först då vet jag om den blivit bra eller inte. Just nu läser jag ju bara med huvudet. Det är därför det blir så tröttsamt (skratt).

Annika - utläst och utpumpad och kollapsad i soffan med en stor flaska Loka

Idag har jag pysslat med att rätta kapitlet där Malin första gången kommer till hällristningarna i Tanum - och minns sitt eget liv för 3.000 år sedan. Jag tittar på alla foton jag tagit och får inspiration av dem, det är jätte-bra. Och sedan, plötsligt, slogs jag av någonting.

I boken berättas om kärlekshällen (som egentligen heter Vitlyckehällen). Det är där Brudparet finns, men inne i klippan finns så mycket mer. En enorm kärlek och godhet, en kraft som påverkar och lugnar folk. Den har inplanterats av bronsåldersshamaner som en Gåva till folket som lever här och nu. Ett dolt budskap  - men så dras också folk från hela världen till den här klippan. 

När jag satt och tittade på alla foton idag slog det mig att Vitlyckehällen är den enda häll där det finns bänkar! Här sätter sig folk och stannar ofta kvar en bra stund. Många av dom andra hällarna är större med många fler inristningar. Dessutom, Vitlyckehällen ligger bara sisådär 100 meter från vägen, så folk kan knappast ha blivit trötta av promenaden. Tvärtemot en mängd andra hällar, där man måste gå långt. Hade det inte varit mer naturligt att ha bänkar där? Okej, Brudparet är den kändaste inristning. Men det tar en minut att titta på den, ingen anledning för bänkar.

Men då tänkte jag - om folk sitter stilla där ett tag får de också del av den där magiska kraften. Säkert inget som museet tänkt på när de tillverkat bänkarna. Eller någon annan. Men återigen slogs jag av...kanske det inte är en tillfällighet att bänkarna finns just där!

Annika - som gör nya upptäckter varje dag

-------------------

Kärlekshällen (Vitlyckehällen) uppifrån:

Nu har jag besökt muséet på Malmön och pratat både med paret som hade hand om det samt med andra jag träffade på ön. Men jag kommer ingenvart när det gäller Pyttarna. Alla säger olika saker.

Men det som återigen slår mig är den ilska och irritation som jag bemöts med av en del människor. De snäser åt mig att "Det är bara en löjlig skröna!" Jag fattar inte varför dom blir så förbannade?! Om det är en skröna, så kan man väl bara skratta åt den, eller...? Jag förstår inte vad det är som gör att vissa människor nästan panikartat försöker få mig att släppa ämnet!! Det är så märkligt.

Vad är det för krafter i omlopp? Vad är det för rädslor som rörs upp??  Jag köper inte "skrön-versionen", för en skröna rör inte upp sådana rädslor. Inte i dag. Det är något annat. Men jag tror inte dom vet själva.....

Annika - som nog tyckte att damen på muséet kom närmast sanningen: "Pyttarna levde på 1700-talet. Ingen av oss vet vilka de var!"

Fick ett samtal från en kompis som hamnat väldigt snett, karln hon är ihop med är (excuse me!) ett SVIN.  Hon vet det, men hon kan inte ta sig loss.

Så jag tänkte på "storyn" i min bok. I Svarta Katten var det liksom rakt på sak. Tydliga instruktioner från "Livets bok". Denna gång är det subtil symbolik mellan orden. Man kan läsa den som en äventyrs/kärlekshistoria och inte mycket mer. Eller man kan sätta sig ner och fundera på vad den egentligen vill säga. Det är det jag gör nu!!! Jösses, varenda dag kommer jag på ett nytt budskap i boken som jag inte ens tänkte på. Märkligt!

Den sista starka scenen när Orm har förfört (förtrollat) Malin och MInya försöker rädda henne: "Vakna, Malin!" skriker hon. "Du älskar med djävulen!" Och Malin svarar: "Ja, men vem bryr sig?! Låt mig vara!"

Vare sig man fastnar i en destruktiv relation, i droger, alkohol - whatever - så ser alla vänner vad som pågår, att man dras neråt mot mörkret. Och själv vet man att det kommer att gå åt helvete...men man bryr sig inte. Kusligt! Det är trolldom!

Annika - som hoppas jag numera är stark nog att besegra "Orm"

Jag fick ihop några bra dialoger i boken! Den här gillar jag:

Minyas mormor lär upp henne och berättar om hur världen kommer att se ut om 3000 år ( d v s i vår tid):

Mormordern: Om 3000 år kommer folk att skicka ut gifter i luften, så att de blir sjuka när de andas. Sedan kommer de att förgifta vattnen så att de blir sjuka av att äta fisken. Som om det inte är nog kommer de att försöka förstöra Moder Jord, så att de inte längre kan bo på henne!

Minya (skrattar ihjäl sig): Mormor!! Inte ens våra svin skulle vara så korkade!!

Annika - som undrar varför vi människor är så destruktiva?

Jag har ju tidigare sagt att något har fattats i min bok. Något var fel! Till slut skrev jag ändå slutscenen i förrgår. Den blev väl....okej. Men inte mer än så. Jag var inte nöjd! Men så i går när jag körde till landet slog det mig vad som var problemet. Och i natt har jag skrivit till halv tre!! WOWWW! DÄR satt den! Hurra! :) :)

När förbannelsen ska brytas dyker ondskan upp i form av Orm, shamanen från det förflutna som dödat Minya och hennes son. Han är farlig, attraktiv, åtråvärd, magnetisk. Malin ser inte vad han representerar, hon är totalt förtrollad.  Hon vill ha honom! Orm oskadliggör alla som kan skydda Malin - och sedan är det bara hon och han. Ensamma.  Malin måste bryta sig ur trolldomen, uppbringa krafter hon inte trodde hon hade. Och det finns bara en enda person som kan hjälpa henne: Minya.

Slutscenen är stark, den står mellan de två kvinnorna och Orm . Kvinnorna har "bara" sin enorma kärlek till sina barn, till Moder Jord, till mänskligheten. Orm har makt över liv och död. Två små oansenliga kvinnor mot mannen som härskar över Dödsriket. Är deras kärlek till ljuset och sanningen tillräckligt stark för att bryta ondskans grepp?

Det var DEN symboliken jag saknade. För just så är det i livet. Ondskan är ofta magnetisk, förtrollande, attraktiv. Den lockar med makt och pengar. Den gör dig blind, förhäxar ditt sinne. Men när du väl har sålt din själ till Orm kan du aldrig mer köpa den tillbaka.....

Annika - som är så glad att det äntligen föll på plats! Puuh!! Svettigt!!