Mer bilder och snack om Minya och Skjöld finns här!

Annika - som såg att det finns en annan roman om Brudparet, där de heter Rane och Guri. Ääääh, så töntigt! Fel, fel, fel! (Skratt)

Om ni åker till Vitlycke muséum, tag med rejält med pengar. Inträdet är ju gratis - men det finns så himla mycket fint att köpa i shopen! Böcker, smycken, grytlappar, tyg, konstverk m.m

Jag köpte böcker som jag ska ha som referensmaterial nu när jag skriver: min arkeolog-kompis Lasses uppsats för sin fil.lic  "Bilder vid vatten" samt en barnbok. Ha ha! Det blir perfekt balans - en doktorsavhandling och en bilderbok! Jag sträckläste Lasses bok i dag, den är så himla bra!! Har lärt mig massor, dessutom är den lättläst. Rekommenderas varmt!

Återigen händer det märkliga saker, på samma sätt som när jag skrev Livets Lapptäckte. Jag "hittar på" en berättelse och sedan, efteråt, upptäcker jag att det stämmer! I boken hittade jag arkeologiska upptäckter som förbryllar forskarna men som stämde exakt i handlingen i boken! Eller som när jag skrev om Skjölds grav, var den var belägen, fast jag aldrig hade varit där. Men - suck - vem kommer att tro mig...? (skratt)

Nästan lite kusligt. Är det "tillfälligheter", eller....?

Annika - som läst 136 sidor och skrivit 25 sidor själv

------------

Här är min shoppingpåse:

Brudparet fascinerar folk från hela världen! De här konstverken är underbara:

Jag körde upp till Tanum i morse med regnet smattrande mot rutan och de mörka molnen som ett hotande täcke över hela himlen. "Det här går åt skogen!" tänkte jag. Men ser man på, när jag kom fram till Tanum gled molnen åt sidan, solen kom fram och under de c:a 90 minuter jag befann mig där regnade det inte en droppe. Det började igen när jag satte mig i bilen.

Denna gång gick jag till Vitlyckehällen där Brudparet finns inristat. Hoppades att kunna sitta där och meditera...men NEJ...platsen var full av tyskar. Busslast efter busslast. (Suck) (Inte förvånande, precis) Så jag beslöt mig för att gå längre upp i bergen för att få vara i fred.

I går kväll (natt) skrev jag om Skjölds liv - Minya dog tidigt och Skjöld sörjde henne i hela sitt liv. Han blev 80 år, en av de mest älskade och inflytelserika överstepräster som asarna någonsin haft. När han dog blev han begravd på en bergstopp så att han kunde vara nära ristningen av sin älskade Minya och samtidigt ha utsikt över sitt folk. (Det där hittade jag på, alltså, väl medveten om att det nog inte fanns några gravfält i närheten. Men vad spelar det för roll i en påhittad bok?)

Till min oerhörda förvåning visade det sig att ovanför ristningen, på toppen av berget, fanns två bronsåldersrösen - två mycket inflytelserika män eller kvinnor hade blivit begravda där.  Det hade jag ingen aning om!! Och jag visste när jag kom dit att en av dom var Skjölds grav. Det fanns inget tvivel! Och en sak kan jag säga: DEN platsen slår allt jag hittills besökt!(förutom att vara bredvid Den Vita Buffelkvinnans Pipa). Oj oj oj!

Foton och mer text kommer på hemsidan så snart jag hinner. (Typ: i natt)

Annika - fortfarande helt omtumlad efter upplevelsen!

----------------

Så här ser brudparet ut "på riktigt". Det är lite svårt att se eftersom man inte får gå på hällen och ristningen finns längst upp, rätt långt ifrån en. Mannen med yxan har tolkats som separerad från brudparet. Nähää, det är han inte! (fniss) När paret gifte sig stod de nämligen under yxan - som en välsignelse, en hyllning till Tor och en vigselritual. Det är översteprästen himself som står där!  (I alla fall är det vad jag fått till mig!) (Ha ha)

 Skjölds grav! På en helt underbar plats med så mycket kraft och energier att jag kunde suttit där resten av mitt liv! Där fanns bara FRID. Och LUGN.

För att inte tala om vad jag kände när jag ställde mig mellan de två rösena!

OH! MY! GOD! Här stannade jag i en halvtimme. :)

Våra grannar kom över för att dricka lite vin och se på en James Bond-film. Själv har jag retirerat upp till mitt lilla vindsrum för att skriva om Minya. Folket på nedervåningen tycker nog jag är väldigt konstig och osocial. Det är jag också i den här fasen! Sorry, men nu är det "kört". Nu är jag "besatt" av de här människorna i boken. (Skratt) 

I morgon skall jag skjutsa Dezi till tåget eftersom han ska in till Göteborg och jobba igen. Själv blir jag kvar här ute - ensam. I mörkret. :)

Annika - mitt bland viskningar och rop från vårt förflutna

Nu har jag alltså läst ut "Jakten på Oden" och den var väldigt intressant. Det som lämnat mest avtryck på mig är nog att rasism är idiotiskt (som om jag inte visste det förut!) Folk i Europa, Asien och norra Afrika är ett enda stort hopkok av folkslag som vandrat, flyttat, krigat, gift in sig i andra folkgrupper, bytt namn, utvandrat m.m.  Vi måste helt enkelt vara "kusiner" med alla folkgrupper i ovanstående områden! Och eftersom Amerikanare är ett hopkok av Européer (förutom då givetvis ursprungsfolken), så är vi alla nästintill släkt!

Jag tror på Heyerdahls åsikter att vi är utvandrare från staden Asov, han raddar upp bevis som man bara inte kan säga emot! Men vem blotade (offrade) Oden själv till - jo, Tor! Tor var inte med bland asarna utan den kanske (enda?) "riktiga" guden. Tyvärr kan jag inte väva in den här teorin i min bok. Asarna kom, enligt Heyerdahl, till Sverige c:a 65 f Kr. Alltså hundratals år efter att bronsåldersmänniskorna (ristarna) levde. Och vem blotade dom till i så fall? Vem bad dom till, vem offrade dom till? Vi har ingen som helst aning!

Nedanstående bild är urintressant!! Mumier grävdes upp i Kina i Xinjiangs området. Alla var långa och vita i hyn, blonda med blåa ögon!! Inga som helst asiater. Dessa mumier är 4000 år gamla, alltså mer än 2000 år äldre än vikingarna. Vilka var dom? Fynden gjordes för snart 30 år men Kina har tigit om upptäckten:

 Kolla de här ringnålarna - de översta hittades i Asov och dateras till c:a 100 e Kr.  Långt innan vikingarna. De var på den tiden statussymboler för asa-män och togs med upp till Sverige av "utvandrarna." Som ni ser är de helt och hållet lika. Rad 2 - Gotland 900 e Kr, rad 3 - samiska handelsvaror 900 e Kr och underst från vikingatiden:

Annika - som har lärt sig massor om vår forntid

Ja, det var ju inte alls meningen. Jag hade två stora scener att skriva: bröllopet mellan Minya och Skjöld samt en hemsk scen när Minya blir kidnappad av byns shaman som är emot bröllopet. Båda de scenerna tänkte jag skriva uppe i Tanum. Men nähä....boken ville annorlunda!!

I går kom allt! Det bara flödade ut. Som vanligt var jag knappt medveten om vad jag skrev, men när jag efteråt läste om bröllopet började jag gråta! Jag vet, det låter helsjukt. Men så var det när jag skrev Svarta Katten också. Jag gråter för att det känns så sant och för att jag får en känsla av att "'äntligen, efter alla dessa år, får folk veta!!"

Men det finns mycket att fila på och att ändra, så jag ska givetvis upp till Tanum ett flertal gånger och känna in detaljer. Kanske är "storyn" inte alls otänkbar! Mindre än 10% av inristningarna är av kvinnor, vilket betyder att kvinnorna på hällarna måste varit mycket speciella. Troligtvis prästinnor, den tidens "shamaner". Och om en sådan speciell kvinna står och kysser en man, som vårt brudpar gör, så måste ju även han ha varit enormt speciell!

Denna ristning är unik. Den drar folk från hela världen och finns på bild i mängder av böcker och alla turistbroschyrer. Ändå finns det tusentals hällristningsbilder, vissa lika unika som denna. Så kanske är det något annat i bilden som vi inte förstår....ett budskap.....?

Annika - som sov länge eftersom jag skrev hela natten :) 

Sprang på en bekant i går som jag inte hade sett på länge.

"Vad gör du nu för tiden?" frågade hon.

"Jag håller på med min nästa bok"

"Ah, vad kul!! Vad skriver du om?"

"Hällristningarna i Tanumshede. Jag har fått hjälp från Vitlycke muséum."

"Nähääää?! Min pappa var en av projektledarna när de byggde muséet. Han kan berätta massor för dig!!"

Som sagt. Varför är jag inte förvånad?

Annika - uppe med tuppen idag

Nu har jag läst halva boken av Heyerdahl och den är minst sagt fascinerande! Han hävdar att Oden och hans följe kom från dagens Azerbajdzjan vars folk kallar sig Azari - något som kan översättas till Asar.

På Odens tid (c:a 65 f Kr) bodde de i staden Asov vid Asovsjön. Inte långt därifrån fanns staden Van, där vanerna bodde.

Vid romarnas intåg flydde ett stort följe av såväl asar som vaner upp mot norra Europa med Oden som härförare samt 12 överstepräster. Oden var magiker, shaman och själv överstepräst. Han satte sina söner att härska i de olika länderna, såväl i Norge och Danmark som i England. Så småningom slog han sig ner i Sigtuna i Sverige (Svitjod, som det då hette) och började ta in skatt av svenskarna. Han blev snart tillbedd som en gud.

Heyerdahl presenterar enormt många bevis för ovanstående. Än idag finns det ett folk nere runt Svarta Havet, som stått emot såväl kristendom som islam och fortfarande praktiserar sin förkristna "religion." De kallar sig själva Oden-folket.  Dessutom var det känt i gamla skrifter att runt Svarta Havet bodde folk som var blonda, rödlätta och blåögda.

Ja, vem vet. Men det är spännande läsning. Och känsligt, givetvis. Om vi alla är invandrare/flyktingar från syd ställer det givetvis vissa frågeställningar på sin spets. Vilket alltid är kul :=)

Annika - som snart skall dra ut till landet igen