Den här lediga veckan försvann i nån form av försoffnings/zombie-tillvaro.  Så idag tog jag en långpromenad i parken, bara för att röra på mig lite.

Dagens roligaste syn var Pelle Pingvin som med ihållande parningsläten försökte flörta med avloppsröret. Stackarn! (skratt)

--------------

Nu har jag försökt i timmar! Hallåååå, säg nåt! :

 Men du....vi kan väl kela lite i alla fall?

(Kolla benen....vilken "style"!)

Annika - som tycker det måste vara fruktansvärt att bli så desperat att man försöker para sig med avloppsrör!! (Fniss)

Ja, det var ju inte alls meningen. Jag hade två stora scener att skriva: bröllopet mellan Minya och Skjöld samt en hemsk scen när Minya blir kidnappad av byns shaman som är emot bröllopet. Båda de scenerna tänkte jag skriva uppe i Tanum. Men nähä....boken ville annorlunda!!

I går kom allt! Det bara flödade ut. Som vanligt var jag knappt medveten om vad jag skrev, men när jag efteråt läste om bröllopet började jag gråta! Jag vet, det låter helsjukt. Men så var det när jag skrev Svarta Katten också. Jag gråter för att det känns så sant och för att jag får en känsla av att "'äntligen, efter alla dessa år, får folk veta!!"

Men det finns mycket att fila på och att ändra, så jag ska givetvis upp till Tanum ett flertal gånger och känna in detaljer. Kanske är "storyn" inte alls otänkbar! Mindre än 10% av inristningarna är av kvinnor, vilket betyder att kvinnorna på hällarna måste varit mycket speciella. Troligtvis prästinnor, den tidens "shamaner". Och om en sådan speciell kvinna står och kysser en man, som vårt brudpar gör, så måste ju även han ha varit enormt speciell!

Denna ristning är unik. Den drar folk från hela världen och finns på bild i mängder av böcker och alla turistbroschyrer. Ändå finns det tusentals hällristningsbilder, vissa lika unika som denna. Så kanske är det något annat i bilden som vi inte förstår....ett budskap.....?

Annika - som sov länge eftersom jag skrev hela natten :)