I morgon ska jag hämta fotona hos Folke. Sedan ska jag välja omslagsbild. Och sedan kan jag äntligen få över den till Patrik, som ska göra omslaget. Dessutom kan jag fixa till bokens hemsida lite bättre.

Så STAND BY, för jag kommer att lägga upp fotona här i morgon , så får ni hjälpa mig att välja :) :)

Annika - som börjar bli lite otålig nu, men jag vet ju att det fortfarande är lång tid kvar till utgivningen....

Förra gången jag var i Hunnebostrand hittade jag en ny strandpromenad. Och där hittade jag den mest underbara stenutställning. Det var något i de här stenarna som fångade mitt inre och tillsammans med havet utanför och granitklipporna i bakgrunden blev dom nästan lite magiska.

 En frodig kvinna på vägen in mot utställningen:

 Denna kvinnan kallas "Mysteriet":

Som mäktiga monument från forntiden - utkarvade på samma sätt som våra förfäder bearbetade graniten - står dessa stenstoder och blickar ut över havet:

Den här tyckte jag var så extra spännande. Den lilla stenen i vattnet i hålet ingår alltså i utställningen. Vad betyder konstverket? Jag vet inte - men det är magi över det!:

Annika - som alltid fascinerats av berg och hav. Mystiken, skönheten....

Arbogabarnens obduktionsbilder ligger ute på Internet, meddelade TV-nyheterna i går. Föräldrarna tigger och ber om att fotona skall tas bort. Till svar får dom ett kallt "Men sluta nu!" Tydligen anses föräldrarna inte ha lidit tillräckligt. Än. Och tydligen anses besökarna på sidan gagnas av att få se sönderslagna små barnhuvuden.

Det är så groteskt och så vidrigt att jag faktiskt inte hittar ord. "Vi gör det för att vi kan!" säger de ansvariga. "Det är inte olagligt!" Visst, jag kan också bete mig som ett svin mot andra människor, jag kan håna folk med "fel" hudfärg, jag kan manipulera och ljuga utan att det är olagligt. Men vi måste inte göra allt vi kan - vad vi måste är att haka fast hjärtat och själen vid hjärnan. För när vi tappar empatin, moralen och etiken i samhället är vi på väg mot en avgrund.

Jag tror inte en namninsamling gör någon skillnad. Men jag skriver på i alla fall. Bara för att visa att jag inte tror på ett sådant här samhälle. Utan empati och utan mänsklighet och respekt.

http://www.namninsamling.se/index.php?nid=2396

Annika - som ibland undrar: vad gick fel??!

Jag har ju lämnat en liten dörr öppen för en fortsättning på boken. Mest för att det känns så märkligt att allt bara tar slut, nu när jag lärt mig så mycket om bronsåldersfolket. En tråd att spinna vidare på är i så fall att skriva om Minyas son - den lilla pojken som hon tillbringar 3000 år med att försöka leta rätt på. Vad hände med honom, egentligen?

Sådant där tänker jag ut med hjärnan. Men egentligen är det ju inte upp till mig. Det fick jag erfara ikväll, när plötsligt Minyas äldsta dotter "dök upp". Oj, vad paff jag blev!! Minst sagt oväntat! Hon figurerar knappt ens i boken. "Jag vill berätta om min mamma!" sa hon. "Och min bror..."

Jag har aldrig haft en tanke på att hänga upp historien på Minyas dotter.  Men som vanligt har jag väl inget att säga till om. (Suck) :)

Annika - som får låta läsarna bestämma om de vill ha en fortsättning....

-------------

Favorit i repris - för att Minya och Skjöld är så söta här, ovanpå "den riktiga" Minya och Skjöld. Ristningen finns vid Skjölds högra fot - syns lite dåligt p g a den blöta klippan och för att ristningen inte är imålad. Vid Minyas fötter finns vigselförättaren med höjd yxa, vilken representerar Tors hammare:

Jag "gav ju bort" Minya till mina lektörer för snart tre veckor sedan.  (Nu är hon hos lektör nummer två, som läst 1/3 av boken och tycker den är "jätte-spännande!") Därefter hade jag så mycket annat att göra med jobbet, så jag hann inte tänka så mycket på boken. Men nu har jag hunnit ifatt, har gjort alla förberedelser och fått lite tid över. Och nu saknar jag Minya! (ler)

Jag kan inte vänta tills hon får presenteras för hela Sveriges befolkning. Samtidigt är det så otäckt, för då ska hon plötsligt bli "bedömd". Det är verkligen dubbla känslor inom mig. Men jag tänker på lilla Åsvi (Livets Lapptäcke) som sa: "Tror du att jag är den enda forntidskvinnan som håller på att vakna till liv...?!"

Och då är det väl en mening. Att alla skall vakna till liv, alltså. För de har ju samtliga en viktig berättelse att förtälja.

Det har däremot aldrig varit Minya själv som kommit till mig - det har alltid varit Skjöld, hennes man. "För Minyas skull!" sa han. "Skriv det här för Minyas skull!" Det var allt han ville. Att hans fru skulle bli glad igen. Skjöld är en underbar man! :)

Annika - som fullt och fast tror att alla mina bokfigurer har existerat! (fniss)

----------------

Det här fotot var så roligt!
Det spöregnade och jag hade ju uppgiften att ta hand om vår "Top Model". Så där hoppade jag fram och tillbaka och försökte dra undan paraplyet när Folke skulle plåta. Men ibland blev det fel. Som här.

Kolla hur jag säger: "Neeej, ta inte nu....!"

Centrum för samisk forskning på universitetet i Umeå har köpt in "Spirits for sale".

Umeå - ni är bara så världsbäst! Filmen går runt på alla möjliga ställen där uppe, men främst på universitetet. Kul!

Annika - som blir så glad när filmen visas i utbildningssammanhang

God morgon på er!
Här i Götet vräker regnet ner....och så är det halvmörkt.

Det känns som mitt i natten. Man skulle kunna stanna i sängen hela dagen. (Fniss)

Idag skall jag bara ta det lugnt och försöka att inte göra några jobbsaker alls. Kanske läsa lite i min lilla bok som jag köpte i Västerås:

Fast så läste jag första citatet -

"Verklig styrka är ofta att ge med sig"

- och då tänkte jaq..vaaa?!

Visst, det är bra att kunna erkänna när man har fel och att inte alltid hårdnackat behöva ha sista ordet. Men ofast tycker jag att verklig styrka är att våga stå för det man tror på. Speciellt när den "lilla" människan ska stå upp mot det "stora" samhället. Speciellt när miljö-och livsfrågor får stryka på foton för pengar och makt.

Jaha...så nu ska jag läsa och kritisera hela boken, då? (Hihihihihi)

Annika - som i alla fall tänkte ta en vända på gymet men det blir nog STORA paraplyet om jag ska klara att ta mig dit.

På väg in mot föreläsningssalen - genom spiltan.... :)

Kolla, vad fint!! Det var som ett museum:

Fin gammal spis:

Föreläsningen är slut och jag väntar på taxin.
Alla goa sjuksystrarna väntar på lunchen....: 

Annika - som är hemma igen, har packat upp och duschat....nu blir det bara TV:n ikväll