Min son och jag har våra två små sovrum uppe på vinden - med snedtak och bjälkar. Dezi är en riktig nattuggla och jag brukar vakna till när han går och lägger sig vid 2, 3-tiden. Men denna natt, för några år sedan, blev jag väldigt förbluffad. Han började nämligen möblera om. Mitt i natten! Släpade skåpet, byrån, sängen och stolarna hit och dit. Vilken idioti, tänkte jag, men var för trött för att gå upp och protestera.

Trots min irritation somnade jag till sist. Jag vaknade vid 8-tiden av någon som gick förbi under mitt fönster och visslade. Det var ovanligt, tänkte jag. Det är så sällan någon nuförtiden visslar på en melodi - numera är det bara busvisslingar man får höra. Jag undrade vem det var....ingen av dom som bor här runtomkring brukar vissla.

När Dezi kom ner till frukosten tänkte jag direkt hugga honom och fråga vad f-n han hade för sig hela natten?! Men jag hann inte. För det var han som gick på mig: "Vad sysslade du med i natt?! Du släpade möbler hela natten, jag kunde inte sova!" Till vår chock hade vi båda två legat stilla i våra sänger - men hört hur någon, bakom den avskiljande väggen, hade flyttat möbler. Min kusin och gamla moster som sov på bottenvåningen hade inte hört ett dugg.

Det kändes lite märkligt. Och det fanns ingen förklaring. Men vi gick ner till stranden, alla utom min 80-åriga moster som stannade i huset. När vi återkom var hon riktigt orolig. "Det är någon på vinden!" sa hon. "Jag har ropat flera gånger men han svarar inte!" Jag gick upp dit. Där var det tomt. Men jag fick en väldigt stark bild av en man i 50-årsåldern. Han liknade farbror Valter, som gått bort för mer än 20 år sedan. Hans mamma föddes här i huset och själv tillbringade han mycket tid här. Det kändes som om han bara ville kolla att vi hade det bra så jag försäkrade honom att han kunde vara lugn. Och sedan blev allt tyst.

Först några dagar senare kom jag att tänka på hur jag som barn brukade veta att farbror Valter var på väg ner till sin båt på morgonen - han gick alltid förbi vårt hus och visslade.

Annika - som känner sig trygg i det här spökhuset :)

 

Marie

15 juni 2008 23:21

Lycka till i morgon! Det här känns så spännande, jag kan inte sluta läsa här! Är från Skåne men skulle så väldigt gärna vilja besöka de där hällristningarna.
Marie

 

Annika

16 juni 2008 16:46

Hej Marie, hoppas du får tillfälle att komma hit upp. Det är bara att ta E6:an raka vägen mot Oslo! :) Tack för att du läser bloggen och kul att du giller den!
Annika

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag startade denna blogg för drygt två år sedan hade jag som mål att skildra produktionen och tryckningen av min bok "Kvinnan i Klippan." När boken kom ut skulle jag sluta blogga. Trodde jag. Ha ha. Men bloggen ville annorlunda. Dessutom ...

  Kunde inte sova i natt. Kände mig  "konstig" och svettig. Men speciellt varmt var det ju inte.   Vid halv fyra tiden var jag uppe och funderade på att kanske ta en nattlig promenad. Till slut, vid femtiden, gled jag in i dimmornas land och ...

  Lade mig i Slottsskogen med min lilla picknick och försökte få färg på de kritvita benen. Och ansiktet. Där låg jag i två timmar - tills jag kände hur det började göra ont på läppen, precis där jag brukar få munsår. Neeeeeej!! Nejnejnejnejnej! Ja...

  Flås...flås...flås...flås...   Har powerwalkat runt Slottsskogen och tittat på resterna av midsommarfesten. Vi var dock en hel hög med hurtiga motionärer som forsade fram mellan träden :)   Lagom varmt just nu. Men hettan kommer nog a...

         God morgon!Hoppas ni vaknar utan baksmälla :)   Himlen är knallblå! Men i går kväll var det svarta moln på himlen och en kraftig blåst. Och KALLT. Så jag vet inte hur det gick för utomhusfirarna.   Läste att det förr i tiden ...